I en insändare nyligen till EP lyftes problem med att inga krismöten, inga utredningar och inga som helst diskussioner eller gehör har synts till från nuvarande chefer vad gäller sexuella trakasserier, hot och läkemedelsstölder.
En anställd, som vill vara anonym, berättar nu om hur hen blev hotad på jobbet mitt i vardagen:
– Jag har blivit hotad av en medarbetare som skulle "plocka mig". Det var kollegor som slog larm om att det här skulle inträffa, berättar en hemtjänstanställd.
Hur kändes det?
– Jag undrade ju om personen skulle göra det själv eller skicka någon?
Hur agerade du efter hotet?
– Jag tog upp det här med våran chef som blev "helt förfärad", hon sa att hon inte kände till någonting. Men hon återkopplade sen ingenting. Den chef vi har verkar inte har kraft eller kunskap att hantera situationer. Det är inte första situationen som saker och ting händer men chefen orkar inte driva det hela vägen.
Vad önskar du att din chef hade gjort?
– Tagit tag i saken och satt ned foten så klart och sagt att nu räcker det. Men finns det en matta så sopar man gärna under den. Det finns en tystnadskultur, skrämsel... tig och lyd– med budskapet att du är utbytbar.
Hur är situationen för dig nu på arbetsplatsen?
– Personen som hotade mig vägrar nu se mig i ansiktet, vill inte titta på mig, jag är som luft. Nonchalerar mig. Jag existerar inte. Det platsar under en kategori av mobbing.
Katarina Löfberg, resultatenhetschef på Enköpings kommunala hemtjänst, säger i en intervju med EP att hon inte känner igen sig den beskrivning av arbetsplatsen som anställda berättat om.