EP har pratat med tio personer som jobbar inom kommunens vård- och omsorgsförvaltning. De representerar verksamhetens samtliga olika ansvarsområden.
Alla berättar om sin vardag med löfte om anonymitet. Två av personerna säger till och med att de är säkra på att de skulle få sparken om deras chefer fick veta att de uttalat sig. På grund av den oron har redaktionen valt att inte berätta om vilken verksamhet de arbetar i.
Senaste tidens turbulens i förvaltningen, där förra chefen Lotta Tronêt fick lämna sig post på dagen i förra veckan och ersattes av en tillförordnad chef, Mikael Gustavsson Roxell, har satt igång funderingar hos personalen:
– Det är möjligt att det blir bra, men vi vet ju inget än om hur det blir. Vi har knappt fått veta mer än det som stått i EP, säger de.
Flera av de tio vittnar om oron över ytterligare neddragningar av personalstyrkan i deras verksamheter. Redan lever de med snålt tilltagna resurser och stora svårigheter med att få tag på vikarier.
– Exakt hur det här sköts beror på var du jobbar. På vissa ställen är det katastrof. Där händer det var och varannan dag att folk blir inbeordrade på sin lediga dag, berättar en person.
Att det är stort fokus på ekonomin märker de alla av. De berättar bland annat om nedkortade pass för timanställda, uteblivna raster, vikarier som inte tas in alls trots att det behövs och stoppade inköp.
Endast en av de tio har inte märkt av någon neddragning i bemanningen alls.
Åtta av de tio vittnar om en ganska dålig psykosocial arbetsmiljö där deras åsikter inte tas till vara av cheferna.
– Vi får aldrig vara delaktiga i några beslut. Den som försöker föreslå någon förbättring, vad det är än handlar om, får veta det i lönekuvertet. Det blir alltså ingen löneförhöjning, det har vi många exempel på.
Endast en av de tio berättar att hon jobbar i en verksamhet där de har en chef som lyssnar.
– Hon tar till sig våra förslag om hon gillar dem. Annars får vi alltid återkoppling om hur hon tänkt.
Helt tvärtemot är det på andra ställen, enligt personerna EP pratar med.
– De kör över oss med en ångvält. Jag har hur många exempel som helst på hur vi i personalgruppen föreslagit förbättringar som både skulle spara pengar och underlätta våra arbeten men som ingen bryr sig om, säger en annan kvinna.
Hon tycker att förvaltningen jobbar "baklänges" då man först klubbar igenom olika beslut och sen presenterar dem för personalen, istället för att göra tvärtom.
– De som bestämmer fattar ju inte alltid vad vi gör därute. Det är dumt att inte ta in oss i besluten, vi vet ju hur det är nere på golvet. Och vi har många idéer som de kan få reda på om de bara frågar.
Åtta av de tio tycker inte att de har en bra arbetsgivare.
– Det är liksom aldrig fokus på att vi ska må bra. Den känslan har man aldrig.
På EP:s fråga om de tycker att det är kul att gå till jobbet svarar de flesta ja, men endast på grund av arbetskamraterna och vårdtagarna.
En person säger definitivt nej.
– Inte längre, jag börjar känna att jag nått gränsen. Jag kan inte släppa tankarna på jobbet när jag är ledig. Så fort man vill utveckla något så är det stopp. Man blir aldrig lyssnad på.
En annan person undrar vad som händer med de riskanalyser som görs när en förändring ska till.
– Vi fyller ju i sådana, men vi får aldrig nån återkoppling på att någon tar hänsyn till det vi svarar, säger hon.