Hon tar emot EP hemma i huset i Enköpings-Näs. Utanför breder gröna fält ut sig ner mot Svinnegarnsviken och försommaren visar upp sin bästa sida denna dag. En korgstol på altanen med den vidunderliga utsikten är Helena Proos favoritplats.
– Här sitter jag ofta. Annars sover jag en stor del av dygnet just nu, säger hon.
Det har gått fyra månader sedan läkarna opererade bort hennes ena bröst. 24 lymfkörtlar togs bort, i tolv av dem hittades metastaser.
Nu är hon mitt inne i cellgiftsbehandlingen och i höst väntar strålning.
– Det har gjorts en så kallad PET-undersökning, som visar om cancern spridit sig. Det hade den inte.
När EP träffade Helena Proos dagarna innan operationen i februari var hon full av tillförsikt och inställd på att allt ska gå bra. Det är hon fortfarande.
– Absolut och jag försöker njuta av det som går för att få energi.
För energi behöver hon, särskilt direkt efter cellgifterna som hon får var tredje vecka. Och för varje gång tar kroppen alltmer stryk, berättar hon.
– Det är som växtvärk gånger 100, det känns som skelettet exploderar. Sen är det andra biverkningar som att man tappar smaken, glömmer bort saker och sånt. Det är värst första veckan, lite bättre vecka två och sen hyfsat tredje veckan innan det är dags för en ny omgång.
De tre kommande behandlingarna är det tänkt att hon ska få en annan sorts cellgifter, en sort som hon hört ska ge lindrigare biverkningar.
En av de mer synliga biverkningarna är håravfall. För Helena som alltid haft tjockt och långt hår är skillnaden nu stor. Än så länge gömmer hon de befintliga små fjunen på det kala huvudet i en turban när hon åker hemifrån men annars bryr hon sig inte och någon peruk har hon inte skaffat.
– Nej, det vill jag inte ha någon. Däremot har jag förstått att andra i min situation, ofta kvinnor, som vill ha peruk bara får 3 500 kronor i perukbidrag i vår region. Det måste vi ändra på, en bra peruk kostar ju omkring 10 000 kronor. Det innebär att många inte har råd och kanske inte vågar visa sig under och efter behandlingen, säger hon.
Att som regionråd själv hamna i vården ger henne ovärderliga kunskaper, tycker hon. Sedan hon öppet berättade i Enköpings-Posten om sin sjukdom har många hört av sig till henne, både med uppmuntrande ord och egna historier. Och hon har fått mycket att fundera över.
– Vi borde ha en speciell mottagning för kvinnor i klimakteriet. Som det är idag tas inte kvinnobesvär, särskilt klimakteriebesvär, på allvar. Det är inte smart ur samhällsekonomisk vinkel. Jag tror att många kvinnor lider i onödan, det finns ju ofta hjälp att få, menar hon.
Själv fick hon rådet att googla när hon först vände sig till gyn och berättade att hon hade ont i sitt bröst och undrade om det fanns några råd att få.
Att skingra sjukdomstankarna med funderingar på den sjukvård hon är med och styr är inget Helena Proos tycker är konstigt. Faktum är att hon inte bara funderar, hon jobbar också, i den mån hon orkar. Vecka två i cellgiftsbehandlingarna kan hon delta i jobbet digitalt och vecka tre har hon hittills kunnat vara med på en del fysiska möten.
– Då får jag inte så mycket tid till att tänka på att jag är sjuk, säger hon och skrattar.
Men det är ingen dans på rosor att genomgå en cancerbehandling och Helena Proos hyllar sin familj och sina vänner för att de finns där och stöttar i alla lägen.
– Jag är lyckligt lottad, säger hon.