Helena Proos är hemma i huset i Enköpings-Näs, tillsammans med dottern Tess när hon tar emot EP för att berätta om det hon drabbats av och vad som nu väntar.
– Jag vill visa att det här är en sjukdom som kan drabba alla och att det är bra att prata om det, säger hon.
Som oppositionsråd i Region Uppsala träffar hon många människor varje dag och hon sticker inte under stol med att det förstås också underlättar för henne själv att ha berättat i media och på så vis slippa eventuella spekulationer om varför hon kommer att bli osynlig ett tag.
Sedan hon fick beskedet om att hon drabbats av bröstcancer har det gått fort. Mindre än en månad efter första träffen med läkaren kommer hon att ligga på operationsbordet. Men det hade kunnat ske tidigare, om allt hade fungerat.
– Jag upptäckte knölen för ett år sedan och sökte för det i mars. Då fick jag beskedet att det bara var cystor och så släppte de det. Och när man fått besked att det var ofarligt så tror man ju det, säger hon.
Runt julen slutade hon tro på vårdens besked.
– Det blev värre och värre. Jag hade ont och var jättetrött. Bröstet var som en stor klump. Jag förstod att något inte stämde, säger hon.
När hon väl fick komma på ett nytt besök visade det sig snabbt att hennes farhågor stämde. Beskedet läste hon sig till på egen hand, i sin journal på 1177.
– Invasiv lobulär bröstcancer stod det. Jag googlade förstås betydelsen och när jag läste blev jag helt iskall.
Hon medger att hon kanske borde låtit läkaren, som hon hade en bokad tid med någon dag senare, vara den som lämnat beskedet men säger samtidigt att det också var bra att få nån dag på sig att förbereda sig.
– Jag är ju en rationell person som "kan själv". Hade jag inte läst i förväg hade jag gått på läkarbesöket ensam. Nu fick jag tid att involvera familjen på ett annat sätt.
Redan vid det läkarbesöket började behandlingen med tabletter. Och på måndag ska bröstet tas bort.
– Men jag kommer att ha ett nytt bröst när jag vaknar, de gör ett nytt av bilringen runt magen. De har sagt att jag har fint fett där. Tur att någon uppskattar det, säger hon och skrattar.
Alla dagar är hon dock inte lika glad.
– Självklart är det tårar också. Men jag tänker att nio av tio kvinnor klarar detta, så det ska jag också göra, säger hon.
Även dottern Tess, som är 19 år, försöker tänka så.
– Det är klart att det är tufft och man har nog inte tagit in allt än. Det blir nog mer märkbart efter behandlingen, säger hon.
Så här några dagar innan operationen har alla i familjen förstås många funderingar. Vad händer efteråt, hur länge måste hon vara sjukskriven, blir det cellgifter och behöver hon i så fall peruk?
– Läkaren har sagt att det är först efter operationen som det går att få svar på många av de frågorna, så jag får ge mig till tåls, helt enkelt, säger Helena.
Redan under de sjukvårdsbesök hon hittills gjort har hon sett både bra och dåliga saker som hon hoppas att hon som regionråd kommer att ha nytta av i sitt fortsatta uppdrag. Att själv vara sjuk ger henne en unik inblick, menar hon.
Tror du att du bemöts annorlunda för att du är regionråd?
– Nej, ingen jag mött har vetat vem jag är. Och de flesta som frågat mig vad jag jobbar med vet inte ens vad ett regionråd är, säger hon.