Det är inte lätt att kommentera en insändare (12/12) utan avsändare. Innehållet - med antaganden och påståenden - kunde ju vara rena hittepå när ingen vill stå för uppgifterna.
Men visst var det fyndigt av skribenten att lägga in bilden med Rasrisk-skylten, som gäller lösa stenar i kyrkans bogårdsmur.
Man påminns osökt om andra rasrisker i sammanhanget som t. ex hur bottenlöst ledsamt det är när man måste dagtinga med sin tilltro och övertygelse om den goda viljan. När allt omkring en värderas i snöda pengar så att andra värden smulas ner i spåren av en grävskopa.
Kyrkans kamp med ekonomiskt ansvar och åligganden är helt förståelig. Det stämmer att kyrkan har vård- och underhållsansvar för sina byggnader och inventarier. Den dealen gjordes tydlig vid skilsmässan kyrka/stat år 2000. Men som kompensation får kyrkan - enligt lagliga avtal och regelverk - rejäla bidrag från staten för sina kostnader. Behoven bedöms med hjälp av Länsstyrelsens kompetens. Bidragen gäller kyrkor och andra byggnader i kyrkomiljö, just med avsikt att bevara byggnader som inte är i bruk.
I Plan- och Bygglagen (8 kap §13) finns stadgat ett generellt förbud mot förvanskning av inte bara enskilda byggnader utan också hela miljöer.
Allt det här vet naturligtvis kyrkoråd och pastorat, men är kanske inte allmänt känt. (se också kap.4 Kulturmiljölagen).
Nu undrar man när det gäller prästgårdsflygeln i Villberga:
Har tillgängliga bidrag sökts till underhåll och nödvändig vård?
Har behoven bedömts av byggföretag med kunskap om byggnadsvård?
Har avsikten varit att hejda förfall?
Avsikten skall ju inte vara att renovera till modern standard med kyl/frys/plastmattor/WC till stor kostnad.
Avsikten skall istället vara en sakkunnig restaurering med fokus på att byta ut skadade byggnadsdelar till en lägre kostnad.
Ett rivet 200-årigt hus är för alltid borta.
Borta är också allt som huset kunde ha berättat.
Att riva ett 200-årigt hus är omodernt, kortsiktigt, bakåtsträvande och förlegat när hela samhället kämpar mot överkonsumtion, miljö- och klimatkonsekvenser. Med små insatser kan det fina huset stå kvar medan dom goda lösningarna växer fram till allas glädje.