”Riv inte Villbergas prästgårdsflygel”. Så löd rubriken i en insändare (EP 7/12).
Visst är det sorgligt att den röda stugan är dömd till rivning av ägaren kyrkan. Inte ens att kåken i insändaren befordrats till det mer ståtligt klingande ordet prästgårdsflygel, hjälper upp den trista verkligheten.
Sorgligast av allt är att de som vill värna stugan har vaknat så sent.
Förfallet har tilltagit under de fler än 50 år huset varit otätt, läckande och oanvänt. Vi som passerat huset - om inte dagligen så åtminstone ofta - har sett eländet, ryckt på axlarna, och tänkt att det är för sent att göra något.
Vilket det också är. I alla fall gott och väl ett halvsekel efter det huset utrymdes med läckande tak, mögel och med ruttnande stomme.
Någon har sagt att det kostar upp emot miljonen att bara göra det absolut viktigaste. D v s att stoppa förfallet i nuläget. Är det vettigt att använda pengar på det sättet?
Flygeln är förvisso en gammal arbetarbostad, men att den skulle vara av så högt kulturellt värde betvivlas. De som i skrift omnämnt stugan som varande ”... av mycket högt kulturhistoriskt värde”, har knappast varit på plats under innevarande sekel.
När grävskopan strax är framme – är det kanske väl sent att gråta krokodiltårar.
Om stugan, är och har varit så viktig, borde den ha blivit uppmärksammad för trettio, femtio eller till och med sextio år sedan. Alltså, när det fortfarande fanns något att rädda.