Ja, för det var så det började. Tillsammans.
När Maria Hagman och hennes pappa tog i hand på att åka Vasaloppet nästkommande år blev det också startskottet på Robert Hagmans Vasaloppskarriär.
– Jag har för mig att det var så det var. Ni bestämde er för att köra, och då kände väl jag att jag också skulle testa, berättar Robert.
– Pappa har kört Öppet spår en del, och jag kommer ihåg att vi alltid följt Vasan på tv, så jag var ändå lite insatt i det, säger Maria.
2012 blev första gången. Fem år senare gör sig "Vasaparet" redo för ännu en resa mellan Sälen och Mora, påhejade av folkvimlet i Mångsbodarna, Smågan eller varför inte Oxberg.
– Det första Vasaloppet gjorde vi tillsammans när vi körde Öppet spår. Sedan dess har vi åkt loppet båda två, men på lite olika nivå, berättar Maria.
2016 blev året då de tog sig an "det riktiga" Vasaloppet för första gången.
För även om Robert inte hade åkt skidor i någon större utsträckning innan första Vasan, blev han biten. Precis som Maria blev av Vasaloppssatsningen.
– Vi är tävlingsmänniskor båda två, säger Maria, som kanske främst känns igen från grönare underlag, som fotbollsspelare i Enköping SK:s damlag.
Trots brist på skidåkning hittade Robert andra vägar att utvecklas i spåret.
– Jag har väl mer tränat på gym och lyckats bättra mig år efter år i spåret med den träningen. Det gäller att hitta lite skidanpassade övningar. Det har även blivit en del mil på rullskidor genom åren, säger han.
Trots att de inte genomför Vasaloppet tillsammans på samma sätt längre, så syns de sida vid sida i träningsspåren. Som exempelvis den här decemberkvällen i spåren vid Vedbobacken i Västerås.
– Man är ju väldigt beroende av de yttre förhållandena, så man får ta tillfällena i akt och träna där det finns snö. Tidigare år letade vi nästan desperat efter snö, exempelvis åkte vi till Avesta för att träna. Men man lär sig efter hand att man ju faktiskt klarar Vasaloppet ändå. Med en god grundfysik kommer man långt, säger Maria.
Årets Vasalopp blev framgångsrikt för Robert. Efter att ha kört de 9 långa milen på 5 timmar och 51 minuter, bestämde han sig ganska snabbt för att köra även den kommande Vasan.
– Jag körde på medaljtid senast, vilket varit lite av ett mål de senaste åren. I år blir målet att ta sig in bland de 2000 främsta och om förhållandena är goda köra på under 5.30.
Maria däremot bestämde sig för att delta senare.
– Jag var inte lika säker i år, men jag bestämde mig ändå till sist för att köra. Även om det blir Öppet spår i år.
Även där kommer Robert att finnas med. Han kör det loppet för att eventuellt kunna seeda upp sig och få ett bättre startled på Vasaloppet helgen efter.
Vad är det tuffaste med att ta sig igenom Vasaloppet?
– Det skulle jag säga är det mentala, att man måste lyckas bita ihop. Man får skavsår och man har alltid ont någonstans, säger Maria.
Robert instämmer.
– Humörsvängningarna. Det ger verkligen upp och ner med humöret, än värre är det om det är blött och dåliga förhållanden.
– Vid sådana förhållanden, när man inser att tiden inte kommer bli något vidare, då gäller det att rikta om fokus. Det som då kan motivera mig lite är att se när folk börjar bryta, att "jag ska banne mig inte ge upp", säger Maria.
För henne har inte riktigt målbilden inför det kommande loppet satt sig. Men hon har ändå tankar kring vad hon vill uppnå.
– Mitt bästa resultat hittills är 8.01, så under 8 timmar är väl min drömgräns. Jag vet att jag skulle fixa det med rätt träning inför, men då behövs också rätt förutsättningar.
Förutom en riktig vinnarskalle är deras bästa tips att sätta tekniken.
– Ja, lär dig tekniken, att behärska alla olika växlar (saxning, diagonalåkning, stakning med frånskjut, stakning). Man orkar inte ligga på samma växel ett helt lopp. Sedan skulle jag säga att det är viktigt att ha koll på materialet och ha testat det innan. Exempelvis så att handskarna inte skaver eller liknande, säger Maria.
– Och sedan ha ett jäkla pannben, säger båda nästan i kör.