– Ja, det har gått ganska fort, det får man väl säga, skrattar Anton Sagström.
Vi träffar honom under en ledig helg hemma i huset i Hummelsta. Vanligtvis bor Anton i Linköping, där han studerar och spelar för Linköpings UV-rugby.
Hur börjar man med undervattensrugby?
– Det var under gymnasiet. Jag läste till marinbiolog i Lysekil, och det var mycket dykning. Några äldre killar kom och sa att de hade ett lag i undervattensrugby, och ville att jag skulle komma och testa. Nu var det inte ett lag, utan det var de två killarna bara. Så jag var lite skeptisk till en början. Det är väldigt ovant de första gångerna och man tänker "vad håller vi på med?". Det är svårt att hålla andan och man får kramp av fenorna man har på sig, säger Anton.
Det är en minst sagt udda sport som Anton börjat med. Han visar klipp på Youtube från bronsmatchen i Nordiska mästerskapen, där Sverige blev trea.
Det ser obekvämt och obehagligt ut, åtminstone för en oinvigd person. Den bästa liknelsen till en början är brottning, fast någonstans där i vimlet under ytan finns också en boll man kämpar om.
Du fortsatte, trots att du var skeptisk?
– Jag fortsatte. Jag tycker fortfarande att det är en lustig sport, det ser ju ut som ett fiskstim när man spelar, säger Anton och lyckas därmed beskriva exakt hur det faktiskt ser ut.
– Men nu står man här – det har minst sagt gått undan.
Vart är här, då?
Jo, som en del av det juniorlandslag som alldeles nyligen tog brons i de nordiska mästerskapen i Finland.
– Vi besegrade hemmanationen i sudden death i match om tredjepris. Helt klart höjdpunkten i karriären hittills.
Det gick också bra för Anton personligen.
–Ja, jag kom trea i målligan i mästerskapet. Så jag är verkligen nöjd, både med laget och med mig själv.
Vad har krävts för att nå dit så snabbt?
– Det som är som jobbigt till en början vänjer man sig vid. Man lär känna kroppen bättre och man inser att det är bättre att hålla sig lugn, just när det kommer till andning och liknande. Jag har en fördel just för att jag är ganska stor, men annars är det verkligen bara hård träning och hårt arbete som har krävts.
Men Anton är inte färdig än. Han tittar långsiktigt och har flera mål uppsatta som han vill uppnå.
– Nästa år är det junior VM i Tyskland, och det ska bli väldigt roligt. Sedan vill jag såklart bli så bra som möjligt, och målet är att ta en plats i A-landslaget i framtiden.