”Jag minns att jag var väldigt lat i början, för det var inte kul med rehab. Det gjorde ont och jag kunde inte riktigt pressa mig själv. Det var en lång och tråkigt rehab tills jag fick börja styrketräna. Men jag gav aldrig upp. Så länge jag tycker att det är roligt kommer jag fortsätta spela rugby. Jag kan inte riktigt föreställa mig när det skulle kunna bli tråkigt", säger Keli Franks som är tillbaka i spel sedan i augusti.
Keli Franks bryter igenom i en match mot Hammarby på Korsängen innan den långdragna knäskadan. Från augusti är hon tillbaka på planen igen.
”Det är jätteviktigt att uttrycka för lagkompisarna hur man känner när man är skadad. När jag berättade för laget att jag hade lång väg tillbaka, då blev det lättare. Då kände jag ingen press eftersom de visste hur det låg till.” säger Keli Franks.
När sporten eller idrotten blir en livsstil och man ägnar nästan all ledig tid tillsammans med sitt lag, då är det lätt att bli vilsen när det plötsligt inte går att delta. Så var det för Keli Franks när hon skadade korsbandet och inte kunde spela på två år.
– Rugbyn är en stor del av vem jag är och därför kände jag inte riktigt igen mig själv när jag inte fick träna och spela matcher, berättar Keli.
Hon har hållit på med sport sedan barnsben. Innebandy och fotboll har stått på schemat. Det var först när hon var 23 år som hon mötte rugbyn. Då föll allt på plats på riktigt.
– Det var många som sa att ska du inte testa rugby? Du som är så tuff. Det gjorde jag som tur var för när jag började träna med Enköpings rugbydamer, då fastnade jag direkt och kände att varför har jag inte hållit på med detta innan?
Sammanhållningen i rugbylaget är gedigen och Keli värderar den väldigt högt.
– Inom rugbyn är alla hjälpsamma. Är man ny blir man alltid välkomnad och uppmuntrad. Man får göra misstag för att lära sig. Det gör att det blir väldigt roligt.
Men det har inte enbart varit roligt för Keli. Att bli skadad är det som många utövare fasar för. För Keli innebar skadan två år av mödosam rehabilitering. Skadan innebar att hon fick slita hårt mentalt för att ta sig tillbaka.
– Det var en av de svåraste perioderna i mitt liv. Jag kämpade med träningen på egen hand och det var allt annat än lätt, men jag hade ett mål i sikte och det var att återvända till planen och till mitt lag.
Nu har 28-åriga Keli nått sitt mål. Sedan i augusti i år är hon åter tillbaka i laget och kan spela. Vägen tillbaka gick på järnvilja.
– Jag gav aldrig upp. Jag tänkte att det kanske inte blir mer rugby i år, men kanske nästa år. Jag sköt på det men visste hela tiden att jag skulle tillbaka. Jag ville också se till att bli ännu bättre efter skadan.
Det som var svårt var att inte kunna träffa laget på samma sätt som innan.
– Jag ville ju träffa mina lagkamrater eftersom jag ser dem som mina vänner och min familj.
Därför kämpade Keli på. En väg framåt var att träna i en crossfit-grupp. Där fick hon gemenskapen man får i ett lag. Någon som coachade och pushade och en grupp som peppade. Det hjälpte henne att få tillbaka träningsglädjen.
Nu när hon äntligen är med i matchen igen, är hon mer än nöjd. Laget är livet.
– Detta är det liv jag gillar. Man lägger ned väldigt mycket tid men jag ser det som en investering i mig själv och ett sätt att utvecklas.
Det märks att Keli har hittat sin plats och att gemenskapen betyder mycket. Laget är beroende av varandra för att lyckas.
– Träning kräver uppoffringar, men vi gör detta för att vi brinner för det. Varje person som kommer på träningen är viktig, för om vi är för få, då blir det inte så mycket vi kan träna på eftersom alla har en nyckelroll. Varje träningspass tar oss ett steg närmare målet.
Att drabbas av skada kan i vissa fall innebära att man hinner bli för gammal för att fortsätta, men så är det inte i rugbyn, så den stressen behövde Keli inte känna.
– Det är väldigt blandade åldrar i rugby. Så det finns tid kvar. Jag har inte missat tid på det sättet. Däremot så har jag missat två år av roliga turneringar.
Och när man kämpar ensam för att ta sig tillbaka, då gäller det också att rannsaka sig själv.
– Var ärlig mot dig själv. Tävling och träning är inte ett måste. Det ska vara roligt och det kan vara en livsstil, men det är inte ett måste. Gör vad du kan och våga ta hjälp.