Hanna imponerade i semifinalen.
– Det var personligt rekord, så bra har jag aldrig ridit, säger den 40-åriga Enköpingsryttaren om de 86 procent hon noterades för i dressyr-programmet.
Största utmaningen var just att lära sig ett nytt program på kort tid.
– I vanliga fall kanske jag har ett halvår på mig, nu skulle jag göra det på två dagar. Men hade jättebra stöd av coachen Sandra Henningsson, säger hon.
Men första hästkontakten på tysk mark var ingen höjdare.
– Hela den svenska truppen var några dagar i Lübeck, innan vi åkte till tävlingarna i Berlin. Efter rundvandring i stan fick vi ryttare möjlighet att träna på en ridskola, berättar hon.
– Den häst jag fick var inte så rolig. Jag fick den aldrig att trava ordentligt, men efter mycket om och men fick jag i alla den att gå hyfsat.
Nervositeten att hitta rätt häst släppte så fort hon träffade Lukas, två dagar senare i Berlin.
– Han var jättemysig och trevlig att rida på alla sätt och travade på jättebra direkt, säger hon.
När semifinalen var avklarad visste hon inte hur det hade gått, även om känslan var bra.
– Vi åkte på ett besök till Svenska ambassaden och det var där jag fick reda på att jag hade bäst resultat av alla. Det var som en saga, säger Hanna.
Hon konstaterar att hon är jättenöjd även med finalen i sitt tredje stora mästerskap.
– Lukas visade sin bästa sida då också. Jag älskar att tävla och jag visste att det mycket väl kunde bli medalj. Nu kom jag trea bland ungefär 25 deltagare. Det låter kanske lite självgott, men jag vet att vi svenska ryttare är relativt bra, säger hon.
De andra i truppen, Cathrine Csoré, som tog guld, och Maria Larsson som också var på plats i Berlin, visar att Hanna har rätt om att svensk ridsport står sig bra i internationell konkurrens
På Enköpings Ridklubb har hon Fanny Svensson som tränare, berättar hon.
Har du tränat något sedan du kom hem för en dryg vecka sedan?
– Nej, just nu är det sommaruppehåll.
Hanna säger att hon inte skulle tacka nej om hon skulle få ytterligare en chans att bli uttagen om fyra år. 2027 hålls spelen i Perth, Australien.
– Det finns inte så många tävlingar att välja mellan och jag önskar att det vore lättare att ta sig till de tävlingar som finns. Det är jättekul, men tar också mycket energi. Men det är ett rimligt pris att betala, säger Hanna som debuterade i Special Olympics i Grekland 2011.