Det har gått fem år sedan den talangfulle enduroåkaren Jonathan Thorsell under ett träningspass körde huvudet före in ett träd och bröt nacken och blev förlamad. Idag är motorcykeln utbytt mot rullstolen som tävlingsredskap. Förutom all tid han lägger ner på sin sport studerar han företagsekonomi på Uppsala Universitet och i våras tog han kandidatexamen i nationalekonomi.
När EP möter Jonathan är det på första träningspasset sen han körde Stockholm Marathon förra helgen. Han har fortfarande känningar av loppet i kroppen men han är förvånad hur bra det känns under passet som han kör hemma från lägenheten i Fanna ut mot Bredsand.
– Träningvärken har börjat släppa, men jag har haft förkylningskänsla i kroppen, och haft ett svagt illamående som inte går över. Men just nu känns det bra, säger Jonathan under träningen.
Han hade som mål att ta sig under fyra timmar, det flöt på bra fram till Västerbron som har knäckt många maratonlöpare. Jonathan klarade den och visste då att det var möjligt att nå sitt mål och tog ut sig fullständigt de sista åtta kilometrarna och blev främsta rullstolsåkare. Han kom i mål på tiden 3 timmar och 57 minuter med en standardrullstol, tanken är att ska skaffa sig en tävlingstol som gör att han kan sänka tiderna betydligt.
– Jag tog fullständig slut när jag kom i mål, såg suddigt och mådde jätteilla. Tårarna bara rann, kunde inte glädjas åt det för det gjorde så jävla ont i hela kroppen. Det var samma obehag som när jag kraschade och bröt nacken för ett par år sedan. Det gjorde ont i hela kroppen och det bara skakade och det gick stötar igenom hela kroppen, säger Jonathan och fortsätter:
– Jag kunde inte ta mig fram alls, jag satt bara med huvudet i knät och i cirka en halvtimme efter loppet. Det blev inte bättre av att folk kom fram och gratulerade mig. Jag kunde inte svara, till slut fick jag ur mig att något, så jag fick hjälp att bli utknuffad. Jag klarade inte att ta mig fram. Hade målet varit fem meter till hade jag inte tagit mig fram.
Trots denna mardrömsliknande känsla efter målgången så är han redan redo att ladda om för framtida mål.
– En dröm jag har är Paralympics 2024 i Paris, det hade varit det ultimata, sen får se om jag har kapacitet för det. Det här gav definitivt extra motivation. När allt arbete man lagt ner givit frukt. Jag känner mig väldigt taggad på framtiden, säger Jonathan med ett stort leende.