– Då sa man kälkhockey, eller det mer internationella sledgehockey.
Nu är parahockey den officiella benämningen sedan många år.
När Lions cup avgörs i Enköping är naturligtvis Janne Edbom på plats på läktaren. Han har ju varit med från start och känner både glädje och en smula delaktighet i att Sandbrohallen är en av landets mest omtyckta hallar för parasporten.
"Idrottsinformatör, parasport" står det på visitkortet idag.
Janne Edbom berättar att han hjälpte till med en del i planeringen av hur hallen skulle utformas, innan den stod klar för fem år sedan. Men att Enköping satsade på en sådan här hall är inte bara goodwill, utan ger intäkter också, menar han.
Idag kommer flera landslag till Enköping, för träningsmöjligheternas skull.
– Det är en utveckling när man bygger hallar idag, de ska vara lite mer anpassade. Det är nästan ett krav. Förr hade vi alltid en ramp som man åkte upp på, med plexiglas. Den här är speciellt anpassad.
Han visar på utvisningsbåsen, till exempel.
– Det är dörrar som går ända ned i isen, normalt sett har man ju en kant där.
Han berättar om kälkarnas utveckling, millimeterbredd, att även friska får vara med och spela, men att dubbelamputerade har en fördel eftersom de byggt extremt starka överkroppar.
Han talar om att handikappidrotten, som blev paraidrotten, är på väg att inkluderas i all annan idrott.
– I Norge har man gjort så, i Sverige försöker man slussa över förbund för förbund.
– Utvecklingen går framåt, men alla sporter kan inte ta över. Hockeyförbundet kanske inte vill ha det här. Det kan finnas vissa motsättningar, säger han och pekar ut över de snabba spelarna från svenska Malmö och norska Moss som är på väg att glida in till coacherna för halvtidspaus.
För Janne Edboms del hade allt kunnat ta slut för snart 50 år sedan. Hösten 1972. Tonåringen som skadades vid en tågolycka vid en obevakad järnvägsövergång i Fanna. Han fick amputera båda benen, men klarade livet och blev en av de största olympierna.
– Jag minns inget av olyckan, men jag överlevde, säger han.
Idrottskarriären ligger ett antal år bakåt i tiden, för oss äldre Enköpingsbor är han välkänd. Yngre och mer nyinflyttade kanske känner inte till Edboms åtta OS totalt, både sommar- och vinter.
– 88 och så 92 i Barcelona, 2000 seglade jag i Sydney. 94-, 98-, 02- och så comebacken i Turin -06, när jag kom tillbaka som spelare efter att ha varit förbundskapten, minns han.
Men störst känns ändå 1994.
– Det var den första riktigt stora turneringen. Alla var med, USA, Kanada, Estland. Norge var favoriter, det var slutsålt och svarta börs-handel på biljetterna eftersom de bokat in oss i en liten hall.
Men Sverige vann OS, med det där skottet i krysset. Och följde upp med VM-guld 1996.
Matchen är slut och Bernhard Hering får pris som bäste spelare i svarta Fifh Malmö.
Grattis, till priset som matchens lirare.
– Tack, men jag har ingen aning om varför jag fick det, skrattar han och påminner om utvisningen i matchen.
Han har spelat parahockey sedan 2010. Efter en dubbelamputering.
Han pekar på höfterna.
– Varför parahockey, jag är en lagspelare, säger han och berättar att han bor i östra Tyskland, men förstärker Malmös lag i klubblagsturneringen i Enköping.
– Det är första gången jag är här, men har varit i flera andra svenska städer. Östersund till exempel. En annan idrottsstad.