Sen mina tonår har jag varit negativt inställd till vuxna människor som klär sig i lycra, har alldeles för stora solglasögon och antingen cyklar eller löper i tid och otid. Till vilken nytta gör man det?
Jag har ju alltid varit en person som idrottat i lag, haft samma träningsoverall som alla andra och varit en del av ett gäng som, enligt oss själva, är lite häftigare än vanliga motionärer – för att vi jagar en boll.
I helgen genomfördes övergången som är mer förbjuden än att gå från Celtic till Rangers, eller från Härnevi till Elvan. Iallafall för såna som mig, vi som varit lite för häftiga för att träna utan att ha en match att förbereda sig för.
En nummerlapp fästes i T-shirten och deltagandet i ett halvmaraton var ett faktum. 2,1 mil. Det skulle från utsidan kunna ses som en tidig medelålderskris. Jag är ju trots allt bara ett par födelsedagar från 30-strecket.
Skådeplatsen var Göteborg och loppet stavades Göteborgsvarvet. Förberedelserna var sparsmakade. Gymmet gick jag, i sann nyårsanda, till ett par gånger i januari. Gånstaspårets fem-kilometersslinga besöktes med viss regelbundenhet från mars fram till nu. Om jag sprang flera varv för att känna på distansen? Nej.
Jag som varit en okej löpare (för tio år sen) resonerade så att bara man får in en vana för löpning igen så kommer ett lopp gå som smort. I lördags befann jag mig, fortfarande med ett uns av arrogans i blicken, på startlinjen och tänkte: "Klarar de här personerna att löpa den här distansen, klarar jag det också"
Loppet drog igång och min matchvikt på 110-någonting kilo och 25-gradig värme gav en snabb reality check. Det blev ingen lättsam jogg med ett par drickpauser. Personer i alla former och åldrar swishade förbi som att de inte var berörda. För egen del kom krampen på det så kallade upploppet, när det var 8 kilometer kvar.
Jag tog mig i mål, men det var tufft. Jag var inte heller ensam om att anstränga mig i värmen. Enligt Göteborgs-Posten var det ett 40-tal löpare som kollapsade och två personer som drabbades av hjärtstopp i samband med loppet.
Ett motionslopp kan vara så mycket. Något att träna för, en utmaning eller något man gör tillsammans. För mig var det en upplevelse som gjorde mig mer ödmjuk inför min imaginära löparform och atletiska självbild. Men också inför lycra, snabba solglasögon och löpning i tid och otid.
Motionärer och lopplöpare, ni har min eviga respekt.