Dramatiken uteblev egentligen helt. Vallentuna fick bara en poäng mot Visby/Roma, varpå ESK bara behövde upprepa samma bedrift hemma mot Nyköping för att vara helt säkra på spel i Allettan.
Enköping gjorde mer än så och bjöd hemmapubliken på en offensiv urladdning. Att hemmapubliken inte var av den storlek man kunde önska sig för ett sånt här tillfälle är en annan sak, som vi dock ska återkomma till om några hundratals tecken. Häng kvar.
Enköping har i år höjt sig ett par snäpp från förra säsongen, då duon Robert Kimby och Johan Jonsson tog över ledarrodret. Metodiskt har man hållit fast vid sin spelidé, men en mycket framgångsrik defensiv. I snitt har ESK släppt in tredje minst mål per 60 minuter, med en match kvar av grundserien.
Lägg därtill att man, trots en ganska djup måltorka under en period, har spetsat till sin offensiv med unga, lovande spelare. Flera av dem så kallade hemvändare.
Det har under den här säsongen varit svårt att intervjua spelarna i truppen, utan att de själva tagit upp stämningen i laget och hur de trivs under Kimby/Jonssons ledning.
Det finns mycket att gilla med det här laget. Och mycket som talar för att återkomsten i Allettan kan bli en trevlig upplevelse.
För om det är några lag som ESK imponerat mot i år är det mot lagen som hamnat före dem i grundserien. Man har pressat suveränen Hudiksvall i två matchen och man har slagit både Huddinge och Visby.
I Allettan blir det idel matcher mot sådant motstånd. Laget kommer kanske slippa att föra matcherna, vilket har varit den svaghet man visat i år. Trångsund och Hanviken har båda vållat problem.
Att möta motstånd under sin egen kapacitet – att bjuda någon upp till dans som inte vill dansa – det behöver man inte oroa sig för.
Och publiken då? Jo, den tror jag kommer att växa. Bättre matcher väntar och den vanliga "serielunken" är över.
Publiksnittet såhär långt är det femte bästa i serien, men det är också under totalsnittet.
Så kom igen, Enköping. Det här laget hat gjort sig förtjänt av bättre.
Alla till Bahco!