I helgen har jag fått se uppvisningarnas uppvisning när det kommer till just förmågan att ta det lugnt. Andas. För att sedan göra det man har tränat på en längre tid.
Ibland när stressen sitter som en demon på ens axel kan man ofrivilligt ta förhastade beslut. De är sällan genomtänkta och det ger sällan önskat utfall.
Men när man får ser Pierre Grubbströms drillade manskap förstår man vad tron på en idé kan göra med en grupp. EHF:s herrar mötte IFK Tumba i en regelrätt seriefinal. Tumba lade tydligt vikten framåt i laget när de gång efter gång tog in en extra utespelare i anfallssekvenserna.
Men Hampus Wallin hade fått tydliga direktiv innan matchen: Våga utnyttja det tomma målet. Och som han gjorde det. Fem zeppelinar-skott över hela planen från eget mål. Lika många mål. EHF:s målvakt var en av matchens främsta målskyttar.
Efter att Gustav Odeheim blivit utvisad var det länge tufft för Enköpingslaget. Men trots det tuffa tappet höll man sig till sin struktur. Tumba blev nednötta och trötta, vilket ledde till flera utvisningar i matchens slutskede. Det öppnade upp för hemmalaget som med 15 sekunder kvar låg under med ett mål.
När det står 29-30 och flera hundra personer på läktaren hejar vilt och önskar ett så snabbt avslut som möjligt är det lätt att dras med. Men EHF gjorde som man hade gjort under hela matchen. Spela boll och leta efter läget. När luckan uppstod tog Axel Abrahamsson chansen, och kvitterade. Med ett par sekunder kvar.
Det är imponerande att kunna ta det lugnt.