Vi har en vecka bakom oss som kommer att gå till historien. Länge var det nya coronaviruset bara något som fanns långt bort i Kina och övriga Asien. Några veckor senare har i stort all idrott över hela världen avstannat. Tider som dessa väcker tid för eftertanke, och jag tänker på alla som tar saker och ting för givet. Gör aldrig det.
Aldrig förr har idrotten betytt så mycket för så många.
Under tisdagseftermiddagen förra veckan höjdes risknivån för spridning av coronaviruset i Sverige till mycket hög och Folkhälsomyndigheten aviserade redan där och då att de ville införa mötesrestriktioner, att evenemang på upp till 500 personer begränsas.
Många idrottsförbund i Sverige har visat handlingskraft och allt talar för att alla stora lagidrotter stänger sina säsonger helt. En del har fortfarande skjutit beslutet framför sig i någon form av förhoppning att coronaviruset ska besegras.
Riksidrottsförbundet har inte gett några egna rekommendationer till idrotts-Sverige utan låter varje enskilt förbund ta beslut utifrån regeringens och Folkhälsomyndighetens rekommendationer.
Regeringens förbud mot folksamlingar får konsekvenser långt utöver de stora evenemangen och många uppländska föreningar väljer att pausa hela sin ungdomsverksamhet tills vidare till följd av coronavirusets spridning. Det gäller såväl träningar som matcher och läger. Grupptrycket är enormt.
”Vi vill ta vårt ansvar för att minska den här smittspridningen så mycket det bara går”, heter det från föreningarna som inte vill bli utpekade att ducka för sitt samhällsansvar.
Rätt eller fel?
Björn Eriksson, ordförande i Riksidrottsförbundet, funderade över nedstängningen av ungdomsidrotten i en intervju i SVT i helgen:
”150 000 barn tränar varje dag. Vad gör vi om de inte får det? Blir samhället lyckligare då? Jag kan inte låta bli att känna att det är viktigt för barn att ha det alternativet. Jag tror att det är farligt att drabbas av total avstängning”
Även Anders Wallensten, biträdande statsepidemiolog vid Folkhälsomyndigheten, var med i samma SVT-studio:
”Just nu är vi i Sverige inte inne på stänga ner små, lokala tävlingar eller liknande. Vi tror inte att det är det viktiga. Ungdomsidrotten är ingen riskgrupp på det sättet. Tills vidare väljer vi att hålla alla skolor öppna och då blir det ologiskt om man sedan inte kan ha träningar i gång”.
Jag är som sagt inte någon smittskyddsläkare, men det är förstås helt rätt att göra allt som står i vår makt för att begränsa spridningen.
Men – när idrottslivet vänds upp och ned, när allt plötsligt stryks från kalendern och när vardagslivet skjuts på framtiden, inser man hur viktig idrotten faktiskt är.
Vi som lever och andas idrott i vardagen – vad sjutton ska vi göra nu?
Jag har varit med i föreningslivet så länge jag kan minnas och det gör ont att se på när allt man har sett framemot försvinner. När man har lagt upp en plan och lagt ned månader på något som nu inte blir av. Det blir en känsla av … tomhet.
Ni som är engagerade inom föreningslivet kan här och nu börja nicka instämmande.
Det kan tyckas löjligt att diskutera frågan när riskgrupper drabbas av coronaviruset, när världsekonomin tvärnitar och när rädslan tar över.
Det är förstås ett rejält I-landsproblem jag väljer att lyfta, men det är tillfällen som dessa vi svart på vitt inser hur mycket idrotten faktiskt betyder för oss.
Jag vet att många tycker precis tvärtemot; ”Gud, vad skönt att inte behöva skjutsa, hämta, lämna, titta på matcher eller jobba ideellt för sina barns skull”.
Och nu får vi ju tid över för en massa annat, var det någon som sade.
Jag tystnar, tänker. Det dröjer en stund, sedan kommer svaret: ”Vad säger du?”
Idrott är livet. Idrott för samman människor. Man får känna sig delaktig, bli en i gänget och även om man kanske inte har så mycket gemensamt med grannen på läktaren är man som en familj när man står och hejar fram samma lag.
För vissa aktiva är idrotten och laget som en andra familj. För en del kan det till och med vara sin enda familj.
Jag är inte gammal – tvärtom (host) – men jag har kommit så långt att jag har insett att man ska lägga den energi man har i vardagen på det som känns viktigt.
Coronakrisen väcker tid för eftertanke och aldrig förr har vi insett hur mycket idrotten betyder för så många.