Att få komma in i en idrottshall fylld av folk är ofta speciellt. Men allt som oftast är, ringen, planen eller rinken platsen där ett fåtal utövare tar plats. Medan vi andra får ta plats på en gräsplätt, hänga mot ett räcke eller i bästa fall sätta oss på en läktare.
I helgen var jag på plats på Stratospoolen. Den anrika pingisturneringen som lockar folk från hela Sverige till Enköping.
Där möttes jag av flera hundra människor. Men det var långt ifrån åskådarna som var i majoritet. Det var någon enstaka förälder, ett par farmödrar och andra vuxna som stod lugnt vid pingishagarna och stöttade spelarna.
Resten av alla människor som var på plats hade, vad jag såg, någon form av roll. Många var utövare, i ett otroligt spann av åldrar.
När de inte spelade agerade de domare till sina medspelare. Andra skötte något av sekretariaten som stod uppställda, medan vissa hjälpte till i kiosken.
Mitt i all spelglädje och entusiasm kunde jag inte låta bli att förundras över att den här typen av driv och ideellt arbete kan bedrivas på det här sättet.
Jag vill tro, utan att ha några som helst fakta som backar upp det, att människor som är aktiva i en förening får en större verktygslåda i tillvaron. Det sociala, motionen och den allmänna gemenskapen hoppas jag att ingen missar.
När man träffar de engagerade Statostjejerna när de får spela pingis tillsammans, då förstår man att det finns hopp även för den kommande generationen inom föreningslivet.