Jag är övertygad om att jag under denna korta period höll allsvensk klass. Ja, inte allsvensk klass idag. Numera är spelarna så mycket bättre utbildade, har tränat flera tusen timmar mer, har bättre teknik, är mycket snabbare och starkare än på 1970-taklet. Och kan dessutom en hel del om taktik.
Men då var de allsvenska spelarna fortfarande amatörer, även om de tog emot pengar under bordet. Men de hade heltidsjobb och tränade bara en eller högst två pass mer i veckan än vi i ESK i div III.
På den här tiden pluggade jag i Stockholm och pendlade till träningarna på Enavallen. Efteråt tänkte jag att jag borde ha tagit kontakt med Hammarby på vintern 1971 och frågat om jag kunde träna med laget. Jag tror faktiskt att det hade fungerat på den tiden.
Som 17-åring debuterade jag i ESK:s A-lag 1966. Men jag var för liten och hade för dålig teknik. Det normala var att jag spelade i B-laget, och satt på bänken i A-laget.
Men på hösten 1970 blev jag ordinarie i A-laget. I början av serien 1971 gjorde jag två mål. Sedan kom de otroliga fyra veckorna i juni, då jag precis hade fyllt 22.
Plötsligt fungerade allt för laget och under de fem sista matcherna på vårsäsongen gjorde vi 15 mål och målvakten Alf Andersson släppte inte in ett enda. 15-0 på fem matcher, det har inte hänt många gånger under ESK:s historia.
Jag gjorde sju av dessa mål och var inblandad i några till. Vi slog Gustavsberg hemma med 3-0 (två mål) och Stockholms IF på Stockholms Stadion med 4-0 (två mål). Därefter blev det 0-0 hemma mot Edsbro och 2-0-seger borta mot Väsby, utan att jag gjorde mål.
Sedan vände serien och nu slog vi Väsby med 6-0 på Enavallen och jag gjorde tre av målen.
Innan vårsäsongen var slut skulle vi möta Södra Trögd i ANA-cupen, en sommarturnering för lagen runt Enköping. De mindre lagen fick handikappstraffar, en för varje division som skilde. Matchen spelades på jordplanen i Romberga.
Normalt brukade vi ESK ha svårt i den här typen av matcher, och vi fick oftast vara glada för uddamålssegrar mot Nordia, SK Elvan eller Härnevi. Men den här gången gjorde jag tre mål direkt och i pausen blev jag utbytt – jag var för bra och vi var för överlägsna. Resultatet blev 13-1. Det var kanske min skönaste stund som spelare i ESK.
Efter sommaruppehållet var allt som vanligt igen. Jag slutade göra mål. Jag blev oftast utbytt efter en kvart i andra halvlek, och var ibland tillbaka på bänken från start.
En presentation av dagens krönikör, Mats Taxén:
Mats Taxén är pensionerad journalist, uppvuxen i Enköping och arbetade på EP som sommarvikarie och inhoppare 1969-70 och 2009-2014. Han började som 13-åring att spela fotboll i ESK yngre pojklag III. Första matchen slutade 0-10 mot ESK yngre pojklag I. Han spelade i A- och B-laget 1966-74.
Mats började plugga i Stockholm 1969 och har bott där sedan dess sånär som på ett par år i Fagersta. I Stockholm har han jobbat på bland annat TT, SvT och CANAL+. 2014 skrev han boken ”Enköpings SK 100 år”.
Här minns han vad som hände i ESK för exakt 50 år sedan. De där otroliga fyra veckorna i juni, då han precis hade fyllt 22 år. När han beskriver det med egna ord: "Den fula ankungen förvandlades till en svan för att därefter bli en anka igen".