Jag har skrivit flera krönikor inför Enköpingslagens premiärer såhär långt.
När det nu är dags att ta sig an Enköpings SK och deras chanser i Ettan så har vi samtidigt kommit fram till den krönika som är svårast att skriva.
Helt ärligt: jag har ingen aning om hur det här kommer att gå. Knappt en känsla.
Så mycket har hänt i truppen att jag kanske tror att man själva har svårt att avgöra hur man kommer stå sig.
"Vi kommer behöva känna lite var vi står", säger tränare Tomas Karlsson, och jag förstår honom till fullo.
Så mycket har hänt. Trotjänare som Ina Burström och Julia Lindström. Poängmaskinen Cheyenne Spade och mittfältsmotorn Hannah Lichtenstein. Samtliga har försvunnit och samtliga är namn som man inte ersätter i en handvändning.
Enköping och framför allt Henrik Pettersson har försökt och hur man lyckats ingen ännu. Min känsla är kanske att man hade behövt ha en eller två av de som lämnat kvar i år.
På en plats har man garanterat lyckats. Elvira Gustafsson är en värvning som till fullo ersätter samtliga av de spelare som lämnat individuellt sett. Där har Enköping fått in en spelare som andas kvalité och som i vissa träningsmatcher spelat i en klass för sig.
Hur nyttig hon är kommer att bli så höjer jag ett varningens finger. Kan man bli FÖR beroende av henne? Det gäller att en del spelare runt omkring kommer upp någon nivå.
Flera spännande spelare finns det som kan göra det. Lina Rosengren är en ung spelare som ser intressant ut. Rebecka Hemlin en annan. Hon stängde ju ner toppspelare redan ifjol.
För lagets skull hoppas jag känslan från fjolårets avslutning – då man tycktes oslagbara i de sista matcherna – lever kvar.