Det är mycket som lockar med att få bevaka sport på en lokaltidning.
Alla möten med människor, både bredd och elit, ger alltid härlig energi (möjligtvis undantaget de intervjuer man gör med tränare och spelare när de släppt in 1-2 i minut 95).
Men det jag gillar mest är att se stjärnorna tändas. Att få bevittna resan uppåt på nära håll. Och även i isande kyla eller regn kommer de där ögonblicken man minns.
Jag såg Madelene Sagström spela seriespel för Enköpings GK som junior. Redan då gick det att ana att något stort var på gång.
Hon slog längre och rakare än sina betydligt äldre motståndare.
Eller när sportchef Kjell Mattsson skickade mig till uterinken i minus åtta grader för att se ett av ESK-lagen spela cup för ungdomar i mellandagarna.
Men i kylan fick jag se en spelare ta pucken vid eget mål, åka rakt igenom hela motståndarlaget och sätta pucken.
Gång på gång.
Nu spelar han i Detroit Red Wings.
Jag fick se Beata Olsson sätta nio bollar i en match i division 2 som 15-åring, karriären har fortsatt med mängder av mål i både Sverige och USA.
Jag fick se 18-årig Sebastian Rajalakso dribbla sig igenom försvaren i Superettan och bli värvad av Djurgården.
I efterhand är jag inte speciellt förvånad att samtliga de ovan lyckades. De var något i deras ögon och sätt som andades succé.
Nyligen har jag sett det igen.
Jag kommer kunna säga att jag såg Arvid Boquist under hans första A-lagssäsong i ettan i EHF, när han springer in på ett stort mästerskap i den svenskan landslagströjan.
Nu fick ni informationen i förhand.