Låt mig börja med att klargöra:
Det besparingsförslag som upplevelseförvaltningen lagt fram är just det – ett förslag. Inget faktiskt beslut är taget i frågan.
Dock tycker jag att det faktum att förslaget ens läggs fram indikerar något.
Något som man som en perifer del av Enköpings föreningsliv finner väldigt tråkigt, men som man också anat under ganska lång tid.
Det pekar på den låga status som sport, idrott och föreningsliv har i kommunen. Åtminstone sett i förhållande till hur mycket den trots allt bidrar med till staden. Få saker lockar så mycket publik och intresse som sport och idrott.
Samtidigt är det inte bara en fråga som rör Enköping. Jag menar, Sverige har i dagsläget inte ens en renodlad idrottsminister. Vi har en kultur- och demokratiminister med ansvar för idrottsfrågor.
Handlar det om ambitionsnivån? Kanske. Det kryllar inte av elitlag i Enköping – rugbyklubben i Allsvenskan och ESK Hockey i Hockeyettan är det högsta vi kommer.
Ambitionerna finns på flera håll. Men ambition är kanske, precis som på andra ställen, något fult. Ett förslag som det här hotar de få elitlicenser som behöver betalas i staden.
Nej, förslaget är ett slag i magen på en idrottsstad som redan ligger ner. Förslaget är ett slag i magen på de föreningar som redan idag har ett tufft utgångsläge ekonomiskt, men som oavbrutet lägger ner själ och hjärta i att ungdomar ska ha en meningsfull fritidssyssla – oavsett ambitionsnivå.