ESK har bara förlorat en enda match den här säsongen och med fem omgångar kvar har laget nio poäng och 14 plusmål ned till jagade Franke. En serieledning laget är mycket förtjänt av. Då konkurrenterna haft svackor har ESK tuffat på i toppen och hela tiden hittat sätt att ta poäng och segrar.
Det är fem år sedan föreningen var i division 2 senast.
Finns det egentligen någonting som tala för att laget inte ska lyckas?
Jinx-fantasterna kommer självklart nämna den här krönikan, men förutom det.
Det går faktiskt inte att hitta mycket även om man letar.
Förutom individuell skicklighet (speciellt Jonathan Böckert och Victor Wernersson) har laget har en härlig stabilitet i alla lagdelar, trots skadorna.
Gustaf Persson längst bak inger förtroende. Hela försvaret har spelat bra under säsongen. Ytterbackarna Martin Lönneberg och Andreas Larsson är en viktig offensiv ingrediens i ESK:s spel som man inte får underskatta. Joakim Pettersson och Calle Söderberg i mitten har under en längre tid blivit allt bättre. Pontus Lundén kan spela lite var som helst och vara nyttig. Enda orosmolnet är möjligtvis centralt där Hugo Rödlund och Adrian Alan tidigare kamperat ihop med Alexander Persson-Njie. Mohammed Ibrahim är inte redo för 90 minuter ännu och nu senast var det Adrian Berglunds tur. Berglund är en mycket stabil pjäs defensivt men saknar djupledslöpningarna speciellt Alan bjöd på. Offensivt kan därmed ESK möjligen bli för lättlästa men det finns kraft både på kanterna och i mitten som egentligen inget annat lag kan matcha.
Visst, skadorna har gjort möjligheterna att förändra matchbilder blivit allt svårare. Men det behövs bevisligen ganska sällan. Och även om Franke mot förmodan går fullt behövs bara två segrar till för Martin Andersson och hans grabbar. Det ser jag ingen anledning att de inte skulle klara.