Säsongen 1997/1998 stod han i moderklubben ESK:s bås. Det har hänt en hel del i Magnus Hävelids karriär sedan dess.
– Jag kände redan som spelare att det här att bli ledare är något för mig, säger Magnus när vi träffas.
Han studerade på tränarlinjen på GIH på 90-talet och sedan rullade det på.
– Ja, ganska snabbt kom jag in på förbundet. Sedan blev det Linköping HC i olika roller under många år och nu är jag tillbaka här, säger han.
Vilken är den viktigaste lärdomen du har efter snart 25 år som coach?
– Var inte för snabb att döma någon. Du är måste du tro på spelaren även om det ibland är lättare sagt än gjort. De spelare jag har ska veta att jag ger allt för att utveckla dem och de ska känna att jag står bakom dem.
Vilken är din största framgång som coach?
– När jag flyttade till Linköping var jag de tre första åren på juniorsidan, vi skulle bygga upp hockeygymnasiet. Vi var inte etablerade utan skulle egentligen åkt ur J20 men sen tog förbundet beslut att alla SHL-lag skulle ha J20-lag. Första året kom vi sist i serien och året efter vann vi SM-guld. Och det handlade inte bara om det sportsliga utan många från det laget har jag en god relation till än i dag, säger han.
Och han fick vara med om en liknande resa på förbundsnivå.
– Ja, VM-guldet med U18 (Sverige enda så här långt). Året innan på U17-VM kom laget sist. Det handlar mycket om att inte ge upp, tro på spelarna och resan tillsammans med dem känns efteråt bättre än själva resultatet.
Tjusningen att tränar unga killar på väg uppåt i karriären är väldigt klar.
– Lyhördheten, de är nyfikna på allt.
Att vara i SHL eller träna ett landslag är väldigt skilda världar. Och Magnus kände för ett par år sedan att han behövde göra en förändring efter många år i Linköping.
– Anledningen att jag tog det här beslutet var att jag stått på is varje dag i flera år. Kände att jag måste ut och förkovra mig och se något annat. Jag är snart 50 men det är viktigt med inspiration, här kan vi spela en match mot ryssar och så ser jag saker jag inte tänkt på innan, säger han och tillägger:
– Sedan kan man så klart sakna vardagen, speciellt det här året som varit.
Och nyligen tog ett stort beslut om den fortsatta karriären.
– Jag var i valet och kvalet om jag skulle gå tillbaka till klubblagshockeyn eller fortsätta inom förbundet och då kom möjligheten att ta hand om J20 (juniorkronorna) från nästa säsong (kontrakt på tre år). Det ser jag fram emot och jag ska fortsätta jobba som jag gjort med U18 där jag varje vecka är ut till klubbarna, får se deras vardag och prata kontinuerligt med spelarna. Inte bara sätta sig på läktaren och kolla vem jag ska ta ut.
Nästa steg är Tre Kronor då?
– Nej du, det ligger utom räckhåll för mig. Om jag vinner tre raka guld med J20, då kanske jag kan gå till Larsson (Anders, ordförande i ishockeyförbundet), det går rätt bra för mig nu va. Har du något annat jobb för mig?, skrattar han.
Pratar du och din bror Niclas om annat än ishockey?
–Ja, vi bor nära varandra men tro det eller ej, vi pratar om annat än hockey, även om det självklart blir en del. Just nu är det mycket hantverksjobb faktiskt. Vi har hjälpt varandra en hel den senaste tiden.
Men i U18-landslaget finns Niclas söner Hugo och Mattias.
– Jag har haft brorsan som spelare när jag var tränare och då slogs vi nästan på bänken. Hans grabbar är bättre på att ta feedback, avslutar Magnus med ett stort skratt.