De är två av spelarna som varit med längst i ESK Hockey.
Andreas Lindquist har under åren hunnit med hela 14 säsonger i ESK, medan Juhlin har spelat åtta säsonger.
För Juhlin är det dock med blandade känslor som farvälet kommer.
– Egentligen är jag fortfarande kluven. I mitt fall handlar det ju enbart om skador och det faktum att det på slutet varit många säsonger som inte kunnat spelas fullt ut. Varje ny säsong har varit att börja om på noll efter en skada, säger han.
– Att det är skadorna som sätter stopp känns ju ärligt talat förjävligt, men nu har jag kommit fram till det här beslutet och jag känner någonstans att det är dags för nya äventyr.
Och de kommer vara utanför hockeyn?
– Som det ser ut idag kommer jag klippa helt med hockeyn och det är det där jag menar med kluven. Jag vill på något sätt både sluta och fortsätta. Kommer säkert ångra mig flera gånger, men just nu känns det i alla fall rätt, eller så rätt det kan kännas.
På andra sidan, hos lagkapten Andreas Lindquist, är det ett beslut som långsamt växt fram.
– Det känns som att det räcker nu och det har växt fram successivt. Man känner att man vill ha tid till annat helt enkelt, för det är ju krävande att åka direkt från jobbet till träningen varje dag och man blir ju liksom inte piggare för varje år som går, småskrattar han.
Har det varit ett svårt beslut att ta?
– Ja, jo men det har det varit. Säsongen som vi hade nu i år var otroligt rolig och vi lyckades ta oss långt. Både för laget och för mig gick det bra, så det är klart det har gjort beslutet svårare att ta.
– Samtidigt känns det som ett ganska naturligt beslut att ta efter så många säsonger. Jag började ju spela i A-laget när jag var 16, så vi är ju upp emot 15 år nu. Man har liksom tänkt mer och mer på att man vill prioritera annat i livet.
Något som är gemensamt för de båda trotjänarna är dock vad de kommer sakna mest, och det är inte hockeyn.
– Det kommer bli tomt och man kommer känna en saknad framåt hösten, det tror jag säkert. Men man kommer sakna laget mest och allt runt omkring. Sen visst, det viktiga matcherna kommer man också att sakna, säger "Linkan".
– Det man kommer sakna mest är inte sporten i sig, även om inget kan ersätta den. Men det man kommer sakna mest är ju lagsammanhållningen och allt runt omkring: spelarna, ledarna, materialarna – ja alla som finns med runt laget, instämmer Juhlin.