I knappt 20 minuter var det här en jämn match. Efter halva första halvleken var ställningen 8–8.
Matchen slutade 16–40.
– Jag vet inte vad som händer. Såhär får det helt enkelt inte se ut, säger EHF:s tränare Ken Hornö efter matchen.
För i inledningen var det nämligen EHF som tog kommandot i matchen.
Ett tag var man i ledning 7–3, efter att ha fått bra snurr i offensiven, samtidigt som VästeråsIrsta inte alls kom igång.
Framför allt visade lagkapten Frida Haraldsson vägen med resolut spel och skarp straffskytte. Även Isa Ekström visade klass, innan hon tvingades avgå med en skada för resten av halveken.
Sedan började tappet.
Bortalaget jobbade sig i kapp och de sista 6 minuterna av halvleken gick EHF mållösa.
Pausställningen blev till sist 11–16.
Och inte blev det roligare med målskyttet i den andra.
EHF stod kvar på elva mål under de första 16 minuterna. Därefter kom inte halvlekens andra på ytterligare sex.
Totalt gjorde laget alltså 2 mål på 25 minuter.
– Okej att vi förlorar, det behöver vi inte skämmas för mot det här laget. De är verkligen bra. Men Vi kan ju inte bara lägga ner när det går lite emot oss, säger Hornö.
För samtidigt som målskyttet i EHF var torrt som en öken, och man ägnade sig åt något som minst sagt kan kallas "hawaii-anfall", gjorde VästeråsIrsta mål på i stort sett allt.
EHF ryckte upp sig en aning sista minuterna av matchen, men då var det avgjort för längesedan.
Hur kommer det sig att ni plötsligt tappar spelet?
– Det sitter mentalt. Det är ju inte så att vi plötsligt blir sämre handbollspelare. Vi har inget bra självförtroende och vi viker ner oss när det går emot. Så får det inte vara, helt enkelt, avslutar Hornö.