Jag har under mina år på EP sett mängder av förluster i viktiga matcher, degraderingar, missade uppflyttningar och andra tunga nederlag. Men aldrig tidigare har jag sett mer bedrövade ansiktsuttryck än de på Enköpings HF:s spelare efter slutsignalen mot RP.
Avslutningen av matchen var gastkramande. Storpubliken slets mellan hopp och förtvivlan. Joel Ädel satte 28-27 med drygt en och en halv minut kvar att spela. Och EHF fick med halvminuten kvar möjligheten att avgöra tillställningen men missade sitt läge. RP fick bollen och satte kvitteringen till 28-28 med fem sekunder kvar.
Nu väntade förlängning. Och där följdes lagen åt. 30-30 efter de inledande fem minuterna. Ludwig Isegren satte snyggt 32-31 med dryga två minuter kvar av matchen. RP kvitterade visserligen men EHF fick en ny gyllene chans. Men det ville sig inte. När RP kunde kontra in 32-33 så kunde de låsa EHF från fler lägen.
Förlusten var ett faktum.
Det var inte läge för några riktiga spelanalyser. Det handlade bara om känslor när slutsignalen ljöd.
– Det är jobbigt alltså, suckade en bedrövad Viktor Berg von Linde när han satt nedsjunken på en stol.
– Det gör så ont när hela staden slöt upp, vilken inramning, fortsatte han med darr på rösten.
Förutsättningarna var annars glasklara. Efter förlusten mot RP på bortaplan i den första kvalmatchen var EHF tvingade att vinna inför storpubliken i Idrottshuset för att få till en tredje avgörande match på måndag.
Och det började alldeles utmärkt, Berg von Linde sköt i krysset, Ludwig Isegren bröt sig igenom och Axel Abrahamsson snurrfintade. Målen rasade in i jämn takt.
Anton Segersten vräkte sig fram och tryckte in 5-2. Då hade vi bara spelat i sex minuter.
Den första halvleken var i ett ursinnigt tempo. Hemmalagets anfallsspel var briljant, läckra kombinationer och skott gång efter annan. Försvarsspelet klickade inte lika bra så RP kunde hela tiden ta sig in i matchen efter EHF-mål.
18-15 i paus. I andra halvlek klickade inte anfallsspelet. Efter 15 minuter hade EHF bara gjort fyra mål och var i underläge men stretade sig i kapp. Och saknade inte möjligheter att avgöra. Men det ville sig som sagt inte.
– Jag är stolt över grabbarna, sa Berg von Linde,
För flera av trotjänarna i EHF var det här antagligen den sista föreställningen,
Men det får bli i en annan artikel, en annan dag.
Den här gången summerar vi bara med Viktor Berg von Lindes ord.
"Det gör så ont".