Madeleine Lahti, ordförande i EAI, och idrottsledare i rugby och friidrott porträtteras i EP:s serie om eldsjälar inom den lokala idrotten.
Det var efter fem år som ordförande för svensk rugby och vicepresident i det Europeiska rugbyförbundet som hon tänkte att hon inte skulle säga ja till allting längre.
ELDSJÄLEN...
– Man blir ju lite trött på sig själv ibland. Men det där gick inget bra. För mig var det helt meningslöst att gå hem efter jobbet och inte vara engagerad i en förening. För vad gör man, undrar hon.
Det dröjde inte länge förrän hon var tillbaka där allting började. I EAI:s friidrottsskola som tränare, och som mamma den här gången. När klubben behövde en ny ordförande 2020 sa hon ja. Igen.
Madeleine Lahti är inne på femte året i den rollen och har fortsatt som tränare. För flera grupper.
– Jag blev ju indragen i det där och så startade löpargruppen som jag blev tränare för, och lilla löpargruppen som kör tre gånger i veckan.
Och hon har inte släppt rugbyn. Här är hon också med som ungdomstränare.
Hon är van att få frågan hur hon får ihop vardagen.
– Mitt dygn har också 24 timmar. Men jag kollar aldrig på tv-serier och har inga sociala medier. Fritiden för mig är att vara här, träna ungdomarna och barnen. Det ger mening.
Madeleine Lahti var rugbyspelare på hög nivå i 15 år och fortsatte med både nationella och internationella styrelseuppdrag. Idag är hon ordförande för EAI, en flersektionsförening med bland annat friidrott på programmet. Hon är tränare för flera friidrottsgrupper, men har inte släppt rugbyn där hon tränar ett ungdomslag.
Sambon Fredrik är medtränare för laget i rugbyn.
– Så vi kan avhandla en hel del hemma vid köksbordet, säger hon.
Men backa! Dra det kort, från början: Hur kom du in i idrotten?
– Det var ju fredagarna med friidrottsskolan i Idrottshuset och så simmade jag parallellt. Jag var väl sex år, eller nåt.
Sedan har det fortsatt.
– Den egna karriären, som medeldistans- och terränglöpare, var rätt medioker, erkänner hon.
Madeleine Lahti idrottsledare eldsjäl friidrott rugby
Det var innan hon började med rugby som 16-åring.
– En ganska hård satsning, berättar hon.
Den ledde till landslagsspel, resor till andra länder och 15 års elitidrottande.
Under tiden utbildade hon sig till lärare, och undervisade 17 år i religion och engelska på gymnasiet, innan hon för ett år sedan bytte spår och blev verksamhetschef för Friskis och Svettis i Enköping.
– Nu jobbar jag med det som alltid varit min fritid.
Ett ledarengagemang som startade för 30 år sedan.
Madeleine Lahti är inne på femte året som ordförande i EAI. Här testar hon en diskus på kastplanen, för bildens skull. Själv beskriver hon sig som en rätt medioker friidrottare, men det var när hon upptäckte rugbyn som hon gjorde en elitsatsning.
– Ja, jag hade inte tänkt på det innan, men det är ju ett jubileum, säger hon när vi träffas i skuggan runt borden utanför Enavallens kafeteria.
Redan som 13-åring blev hon tränare i friidrottsskolan och satt i friidrottssektionens styrelse. Hon tror att den bakgrunden präglat henne och fått henne att ta andra uppdrag, senare i livet.
– Det var ju så här det skulle vara, att man var med i en förening och så var man ledare. EAI var bra på det där, att få med ungdomarna i olika roller.
Vi fortsätter intervjun ett par kilometer därifrån. EAI:s ordförande tar cykeln ned till kastplanen mellan Idrottshuset och Sandbrohallen och står och väntar när jag parkerar.
– I Enköping går det alltid snabbare att ta cykeln, ler hon.
Madeleine Lahti under en tävling på Enavallens nya friidrottsbanor. Kanske blir en hoppgala här även 2025, precis som 2021 och 2023.
Cykling är också en stor del av den egna träningen.
– Plus lite styrketräning och skidor på vintern, när det går. Men jag tränar inte så mycket själv.
Hur mycket tid lägger du på att vara ordförande i EAI?
– Ordföranderollen är nog ganska liten, egentligen, säger hon.
Men eftersom hon är tränare också, och nästan alltid är med av eget intresse, så faller ändå många uppgifter på henne.
– Som att beställa nya spjut, med nya dimensioner. Det är några nya regler som måste följas, säger hon och låser upp ett av förråden i Sandbrohallen.
Vi tar med oss diskus och slägga och går ut till kastplanen, som just nu används av deltagare på konståkningslägret för någon form av gymnastiska övningar.
Vi samsas om utrymmet och hon berättar hur bortre stängslet fick flyttas tio meter, eftersom klubben har medlemmar som kastade längre än den första ersättningsytan för grusplanen på Enavallen.
Enköpings AIF (EAI) utsågs till årets förening i Enköping 2020 med ett stipendium på 30 000 kronor, efter sina kreativa insatser under pandemin. Madeleine Lahti och Ulrika Beijer tog emot priset.
För reportagets skull hivar hon i väg släggan.
– Det här är verkligen utanför min comfort zone, säger hon.
Uppe i EAI-stugan vid Gånstaspåret, dit det faktiskt gick snabbast att köra bil, berättar hon om andra aktuella ordförande-uppgifter.
– Vi har precis bytt ut duscharna här och nu är det dags att planera Parkloppet.
Loppet som EAI är med och arrangerar i samband med Trädgårdsdagen i september är en hälsosatsning, ett idéburet offentligt partnerskap, tillsammans med kommunen.
På samma sätt som en annan liknande aktivitet.
– Det är ju EAI som gör skidspåren här uppe också.
Hon tycker inte att det är speciellt svårt att få medlemmar och föräldrar att jobba ideellt.
Några av friidrottsledarna samlade inför ett veteranmästerskap. Här i Idrottshuset började Madeleine Lahti att träna när hon var sex år. På bilden även P-O Larsson Malin Forsell, Ulrika Beijer och Linda Norell i EAI friidrott.
– Nej, i alla fall inte svårare nu än det alltid har varit. Det är alltid ett gäng som kastar sig fram och vill hjälpa till och så några som gärna ställer upp om man ber dom. Konsten är väl att inte bli sur och irriterad på dom som inte är där, som man aldrig ser. Kanske fem procent. Jag är ingen expert på det, men det är bättre att lägga energi på dom som är där.
Men kanske Madeleine Lahti har ovanligt lätt att få med sig andra eftersom hon själv är så engagerad.
– Vart man än sätter sin fot blir det ju så. Det är väl någon typ av störning, men det ger ju så jäkla mycket tillbaka. Jag kan tycka synd om människor som inte hittat till idrotten eller föreningslivet. Det är väldigt meningsfullt och meningsskapande att vara med i ett sammanhang, att bidra och känna att man ger något.
Madeleine Lahti har varit med på många nivåer som idrottsledare och att lyfta fram några speciella saker är svårt.
– Men det var skithäftigt att vara med och ta fram en global tävlingsmodell inför OS 2016, när rugbyn skulle in på programmet. Vi gjorde en global kalender med kval för alla världsdelar, hur det skulle passa alla nationer och det är en planering som gäller idag.
– Jag flög till Paris över dan och sånt, det här var ju före Teams.
Vid sidan av alla vänner hon fått genom idrotten, från ledarföräldrarna i friidrottskolan till gamla rugbyspelare som leder lagen i ungdoms-SM, minns hon åren under pandemin.
Då arrangerade EAI sitt första SM på 25 år, när de över 80 år inte fick tävla i det ordinarie veteran-SM.
– Det fixade klubben med ett par veckors varsel.
Men det är inte enda minnet från den tiden.
– De ringde från RF, Riksidrottsförbundet, och undrade hur det kunde komma sig att vi i Enköping hade ökat antal aktiviteter när alla andra minskade. Det handlade ju om att vi blev så kreativa. Vi hade friidrottsskola och hoppade stav över diken i Gånsta i januari, hade löpargrupper som träffades och sprang åt olika håll. Det där var riktigt roligt när man tänker tillbaka.