Den stekheta sommarvärmen fullkomligt slukar Gröna Dalens IP i Bålsta. I kastringen ett hundrameterslopp bort står någon och övar på tekniska detaljer med sin slägga.
Första tanken är att det är Kim Amb, som i sina försök att hitta rätt träningsformer för sin opererade axel, har bytt kastgren. Men så är det inte.
Kim är försenad, ska det visa sig, och jag får tid att fundera lite kring den situation Sveriges bäste spjutkastare befunnit sig i de senaste säsongerna.
Hur kändes det att lägga ner säsongen 2017, trots långa kast och god form? Hur är status kring hans axel? Och, kort och gott, hur har han orkat?
En stund och ett telefonsamtal efter utsatt tid kommer han så genom grinden. Han ursäktar sin sena ankomst – den första av många – och vi slår oss ner vid ett bord invid längdhoppsgropen.
Det märks snabbt att det är en friidrottare med glädje för sin sport som sätter sig.
– Kroppligt känns det bra nu och axeln är bättre än på många år. Sedan är det lite jojo över det hela, det går upp och ner. Det jobbiga är återhämtningen som fortfarande går ganska sakta, berättar Kim.
Det var i oktober förra året som han opererade sin sargade axel. Då hade han redan månader tidigare tagit det tuffa beslutet att avsluta säsongen.
– Axeln har ju spökat mer eller mindre ända sedan 2011. Vissa säsonger har det gått okej och andra inte. Ifjol blev det bara för mycket och jag orkade helt enkelt inte hålla på. Jag visste också att jag skulle behöva kasta både kval och final på mästerskap om jag kom dit och det hade inte gått. Så jag valde att avbryta och utreda axeln ordentligt med en operation. Under operationen slipade de bort de mest slitna delarna i axeln. Sedan dess har det blivit intensiv rehabträning.
– Nu känns det som att jag fått en nystart och jag behöver inte konstant undra över vad felet med axeln är. Det visade sig att det inte var något allvarligt, mer än att delar var otroligt slitna. "Som att du gått 18 ronder i boxning, utan att vara boxare", som läkaren uttryckte det.
Tiden har varit jobbig och krävande. För trots smärtor åkte spjutet långt ifjol, över 80 meter.
Har tankarna funnits på att lägga av helt?
– De tankarna har funnits, absolut. Speciellt när det har gått bra ett tag och allt med axeln börjat om igen. Då blir man jäkligt uppgiven, men så ger man det ett par timmar och inser att den här sporten är så jävla rolig. Det är få förunnat att kunna ha sitt största intresse som yrke och någonstans kommer man fram till att det man trots allt får tillbaka är värt den tid man lägger ner.
Årets säsong, 2018, beskriver Kim själv som ett mellanår. Men det hindrar honom inte att ha ett stort mål för säsongen.
– Just nu är man ganska glad över att vara fri från smärtor. Är det något man lär sig av skadeproblem är det att försöka bli smartare efter varje bakslag. Det viktigaste är att inte stressa, även om man är ivrig.
– Men sedan är det EM i Berlin i augusti och jag hoppas kunna ta mig dit.
Hur ser vägen dit ut?
– Det viktigaste är att inte stressa, även om man är ivrig. Jag har inte lagt något tävlingsschema än. I den här sporten är det ju så att tekniken är en färskvara – just nu är tekniken för dålig och det sätter press på kroppen. Det handlar om att få till en symfoni mellan teknik och fart, men det är bara att nöta på.
– Sedan är konkurrensen brutal just nu. Så hög nivå som det är inom spjut tror jag aldrig att det har varit tidigare. Men jag vet också att de som levererar nu har varit skadefria och att jag slagit varenda en av dem tidigare och det triggar mig. Det är små marginaler när man väl står på ett mästerskap också – det kan komma en fullträff eller så blir det total pankaka.
Vägen mot EM innefattar även vägen mot ett annat, ännu större, mästerskap. VM i Quatar 2019.
– Den säsongen kommer att bli väldigt lång. Mästerskapet ligger i september och oktober, så att det blir ett litet mellanår i år är inte så dumt med tanke på det. Att inte ha en intensiv träningsperiod så tidigt i år kan nog ge tillbaka en del rent långsiktigt.
– Någonstans måste jag ju också hitta rätt i träningen och komma upp i längder så jag kan känna att jag kan leverera på mästerskap.