Fyra månader har gått sedan livet förändrades i grunden för fotbollsdomaren Jennifer Laurin. Då fick hon nämligen sitt och sin sambos första barn.
Nu gör hon sig redo inför vad som är planerat att bli hennes mest framgångsrika år som fotbollsdomare hittills.
Och resan börjar i nästa vecka – med löptester.
– Det är egentligen dem jag är mest orolig inför, skrattar Jennifer när EP träffar henne i radhuset i Bredsand.
– Det har trots allt bara gått fyra månader sedan jag fick barn och jag har väl hållit igång med träningen sedan första januari, precis som alla andra, säger hon och syftar på träningshetsen som brukar göra sig påmind efter nyårsafton.
– Men det ska nog gå bra. Jag får köra på ren vilja om inte annat.
Istället är det andra saker som känns mest utmanande – det berömda livspusslet är en sådan.
– Det blir den största utmaningen i det här läget, men jag har världens bästa sambo och snälla föräldrar som hjälper till. Sedan är fotbollförbundet också väldigt hjälpsamma och har bara gett mig matcher i närområdet nu i början, säger hon.
För innan det blir tal om allsvensk debut så kommer hon döma några matcher i Elitettan under första halvan av säsongen. För att som hon själv säger: ”döma in sig”.
– Jag har varit lite orolig för det där, att liksom tappa spelförståelsen likväl som fysiken. Men jag har ändå gjort vad jag kunnat och sett mycket på fotboll samt pluggat in regler på nytt. Det känns som det sitter lite i ryggraden och om något tror jag uppehållet kommer göra mig till en bättre domare. Jag har lite nya perspektiv på saker och ting och har insett att fotboll inte är det viktigaste som finns. Det är nog nyttigt.
Efter matcherna i Elitettan blir det sen ett antal testmatcher i Allsvenskan – ofta omkring tre – innan hon blir ”fast” som allsvensk domare.
Men konkurrensen är hård.
– Tidigare fylldes ju Damallsvenskan av herrdomare. Så är det inte längre, utan nu är det ju enorm konkurrens av andra damer som dömer. Nu måste man vara bättre än någon som redan är etablerad för att ta sig in där.
På tal om herr kontra dam. Det var inom herrfotbollen som domarkarriären började. 2008 började hon döma i de lägre herrserierna. Något hon minns med glädje.
– Vi har pratat lite om det där hur roligt det måste ha sett ut. Där var jag, 15 år och dömde dem. Man skrattar lite när man tänker på det. Men det var väldigt roligt och otroligt lärorikt.
Sedan dess har hon fortsatt att döma herrar samtidigt som hon jobbat sig mot de högre serierna inom damfotbollen.
– Förra året dömde jag herrarnas division 3 och det är kul för det blir så mycket situationer i och med att spelet är mer intensivt.
Men det finns fler skillnader, menar hon.
– I herrfotboll får man väldigt snabbt direkt återkoppling när man dömer. Man får höra direkt om de tycker att man dömt fel. I damfotbollen är det mer en tyst irritation som sedan kan hålla i sig en hel match.
Herrfotboll kontra damfotboll är något som väcker starka åsikter. Framför allt har damernas klart sämre villkor ofta belysts och många etablerade fotbollsspelare på landslagsnivå har berättat om fördomar de tvingas möta under sin karriär.
Så har det inte varit som domare.
– Klart man har hört från andra som stött på det, men jag själv har inte mött någonting sånt under 11 år. Det enda som varit när jag dömt herrmatcher är att man kanske inför matchen märkt av en attityd hos spelarna, ungefär som att ”hur ska det här gå?”. Men efter tio minuter så har alla släppt det och dessutom har man goda chanser att överraska positivt. Jag önskar verkligen att fler tjejer ger sig in i det här och vågar testa, för det är verkligen så roligt. Hade det inte varit det hade jag inte orkat hålla på.
Efter sommaruppehållet väntar alltså den högsta nivån i Sverige. Men tar det stopp där?
– Att döma i Europa är ju en dröm jag har haft. Men just nu har jag bestämt mig för att fokusera stenhårt på 2019 och Damallsvenskan.