Segersäkra och nervösa sällskapet Berntsson inför matchen.
Det skulle bli fotbollsfest och guldglädje hoppades och trodde varenda besökare på sportbaren Ice på fredagseftermiddagen. Matchen hade ju så lägligt flyttats från fyra på morgonen svensk tid till 14 på eftermiddagen.
Krögaren Helen Bohman berättade att de hade lagt ut nyheten om att restaurangen skulle visa matchen fem minuter efter beskedet om ny matchtid. Intresset var enormt. Bokningarna strömmade in direkt.
Inne i matsalen satt ett segervisst gäng bestående av till stora delar familjen Berntsson minuterna före avspark.
– Det blir vinst, självklart.
– 3-0 till Sverige.
Per Lindström i sällskapet kastade dock in en liten brasklapp.
– Jag har inte sett Kanada, men de sa på radion att de är väldigt bra, sa han.
Det gick inte så enkelt som många hade trott. Åskådarhavet pendlade känslomässigt mellan himmel och helvete. Det är ett stort lidande att se målchanser gå till spillo.
Det började ju så bra. I halvtid kändes det uppåt. Lidandet ökade och fortsatte när Kanada fick straff som sattes obarmhärtigt. Tumskruvarna drogs åt.
Till slut återstod bara straffsparksläggningen. Detta raffinerade tortyrredskap visade sig göra skäl för sitt rykte om att ge åskådarna plågsamma upplevelser. Det var ångest, segervisshet, otur, tur, skicklighet, mindre skicklighet och spänning i en salig cocktail.
Till slut kom det bittra slutet i fatt oss. Sverige får vänta minst tre år till på det där OS-guldet i fotboll på damsidan.
Uppåt i halvtid.