ESK:s trupp i allsvenskan 2003: Bakre raden fr v; Patrik Bjerketun, lagledare, Benny Olsen, Johan Thörnblom, Johan Johansson, Baskim Sopi, Marco Belo Da Silva, Johan Wallinder, Fredrik Ulmstedt, Lennart Andersson, material.
Mitten fr v; Dominique Bon, Fys. tränare, Magnus Reuterwall, Henrik Norrström, Nichlas Norell, Peter Berggren, Robert Sjösten, Jens Gustafson, Anders Ulmstedt, Brima Koroma, Bengt Lydeborn, målvaktstränare.
Främre raden fr v; Naim Lahdo, material, Kristofer Boman, Andreas Hermansson, Driss El Asmar, målvakt, Peter Lenell, tränare, Henrik Johansson, målvakt, Johan Norell, Jonny Rödlund, Per Apelgren, ass. tränare.
Vi skriver den 6 april 2023. I vår sista berättelse om ESK och den allsvenska sejouren är det idag, på dagen, 20 år sedan ESK Fotboll klev ut på ett kylslaget Råsunda för att möta AIK i den allsvenska premiären inför 20 000 åskådare.
Ett AIK med etablerade allsvenska stjärnor som Andreas Andersson, Håkan Svensson, Daniel Tjernström och en ung Stefan Ishizaki i startelvan.
ESK hade förberett sig på La Manga på den spanska sydkusten, dit mer eller mindre alla allsvenska lag åkte på träningsläger vid den här tiden. Mycket var nytt för den lilla klubben, som tagit ett historiskt kliv i den svenska fotbollshierarkin. Främst organisatoriskt med tuffa ekonomiska utmaningar, men också i spelartruppen.
Bland annat hade Olle Kullinger, som vräkt in 16 mål i superettan året innan, lämnat ESK för Halmstad BK. Men offensivt fanns det ändå gott hopp. Nichlas Norell, som gjort lika många mål som Kullinger, hade fått en ny anfallskollega i allsvenske stjärnan Andreas Hermansson.
ESK-målvakten Henrik "Henkan" Johansson minns när han stod i spelargången på Råsunda.
– Det är klart att vi trodde på det. Men om vi tyckte att vi hade ett namnkunnigt lag så hade de andra nog lite värre. Nu skulle vi möta landslagsmän. Andreas Andersson var ganska hajpad i Gnaget på den tiden. Och hela inramningen inför, det var ju helt sjukt egentligen, minns han.
– Jag minns bara inför vår premiär här hemma, när det skulle byggas läktare på kortsidorna och någon läktare på andra långsidan. Då började det liksom gå in vad vi hade gjort, fortsätter han.
Henrik Johansson såg matchen från bänken. Malmö-lånet och målvakten Driss El Asmar, som spelat afrikanska mästerskapen för Marocko några år tidigare, fick släppa matchens första mål efter 27 minuter. AIK vann till slut med 3-0.
– Jag minns att både Hermansson och Norell hade varsitt bra läge, men det är väl det där, som nykomling behöver du jobba lite hårdare. Då kommer inget gratis.
För Driss El Asmar blev det bara fyra matcher i ESK-tröjan. Han tvingades avbryta säsongen på grund av en ögonsjukdom, och ESK värvade in Kenny Stamatopoulos som ersättare.
– Vi genrepade mot Örebro. Och jag såg Driss som jag skulle konkurrera med, och det är det sjukaste jag sett. Han var riktigt bra alltså. Det hade varit kul att se vad han kunnat åstadkomma om han fått fullfölja säsongen.
Målvakten Driss El Asmars karriär i ESK blev kort.
Det dröjde till den nionde omgången innan ESK tog sin första allsvenska seger. Dunderskrällen 4-0 borta mot Helsingborg på Olympia. Och den som spelat ESK-seger med 4-0 blev rikligt belönad. När Magnus Reuterwall sköt 4-0 klev oddset upp över 400 gånger pengarna. Blixtinvärvade brassen Berger Santo sköt både 1-0 och 2-0. "Henkan" Johansson höll nollan, men när han tänker på den elegante brasilianaren idag är det med ledsamhet i blicken.
– Jag minns Berger. Gjorde ett fantastiskt mål i den matchen. Tyvärr gick han bort för några år sedan, i en trafikolycka, säger han.
Mittfältsstjärnan Peter Berggren var en av de som hade allsvensk rutin med sig in i den allsvenska debuten, efter sex år i Hammarby.
Hanns minns hur det tuffa starten med många förluster satte prägeln på säsongen. Liksom spelaromsättningen.
– Vi fick en riktigt seg start. Det hade hjälpt till om vi fått några segrar i början. Vi hade ganska många nya spelare, vilket var helt naturligt egentligen. Men vi fick ganska kort tid på oss att spela ihop gruppen. Och vi blev inte samma tajta grupp i allsvenskan, som vi var i superettan. Det var bra stämning, så det var inga konstigheter. Men vi var inte samma lagmaskin. Man ska klicka med varandra fotbollsmässigt, och då behöver man tid på sig för att bli samspelta.
– Allt var större för klubben. Mer pengar och mer resor. Det blev en stor förändring. Och rent organisatoriskt var man inte redo heller. Det är lättare om man åkt upp och ned och känt på det lite. Då är man bättre förberedd än var vi var då. Det var lite synd att man inte lyckades hänga i några år till. Nu rasade man flera år i rad. Han man hållit sig kvar i superettan, kanske man kunde tagit sig upp igen några år senare. Men det var trots allt en fantastisk resa vi gjorde, och jag tror ändå att alla gillade det där att få prova på högsta serien, fortsätter han.
2003 blev också säsongen där Berggren tackade för sig i ESK, och i svensk elitfotboll.
– Jag var väl runt 35 där någonting, och kände väl att det hade börjat ta ut sin rätt på kroppen. Jag var ganska sliten i höfter och rygg, och kände väl inte att jag kunde hålla nivån. Det var dags för mig att kliva av när kroppen inte funkade efter drygt 30 års slit, säger han.
Mittfältaren Peter Berggren var en viktigt kugge i ESK:s allsvenska hjul.
Idag har Peter Berggren flyttat tillbaka till Nyköping, och jobbar med IT-säkerhet.
– Jag jobbade med IT redan när jag spelade i Bajen. Och det är jag glad för idag. Många har det nog jobbigare när de lägger av, och flera fortsätter som tränare. Men jag kände mig ganska klar med fotbollen, säger han.
Kontakten med några av sina gamla lagkamrater i Enköping har han dock kvar.
– Några av oss brukar träffas ibland. Jag har fortfarande kontakt med killar som bröderna Ulmstedt, Magnus Reuterwall, Thomas "Pavo" Andersson med flera. Jag har många bra minnen från tiden i ESK, vi var ett riktigt bra gäng.
ESK:s facit i allsvenskan blev tre segrar (Helsingborg 4-0, Sundsvall 3-1, Örebro 2-0) och oavgjorda matcher och 18 förluster på 26 matcher. Totalt 14 poäng. Av lagets 22 mål framåt levererade Andreas Hermansson åtta.
Det räckte inte för att hålla sig kvar i allsvenskan, även om räddningsplankan kvalspel levde in i slutomgångarna.
Den 26 oktober tog den allsvenska sejouren slut i den sista matchen hemma på Enavallen.
– Vi har gjort vad vi har kunnat. Tack för oss. Klubben har jobbat på bra, och första prioritet var att säkra elitlicensen. Men det var jäkligt tråkigt att åka ur allsvenskan. Det har varit kul, sa ESK-tränaren Peter Lenell till media efter 0-2-förlusten mot AIK.
Förutom det historiska i att enbart spelat i allsvenskan, så sattes också ett publikrekord på Enavallen med 9 102 åskådare mot Djurgården den 11 maj 2003. Ett rekord som fortfarande står sig starkt.
– Jag minns att vi hade haft samling i Kyrkans hus och gick ned i samlad trupp till Enavallen. Men det var ju bara det att Djurgårdens fans hade bokat puben Oliven vid Joar Blå, så vi fick gå rakt igenom alla Djurgårdsfansen och när vi kom fram till grindarna till Enavallen så möttes vi av kravallpolis, minns "Henkan" Johansson.
Djurgårdens Kim Källström gör 4-0 på ESK-målvakten Henrik Johansson inför ett fullsatt Enavallen.
På Enavallen stöttades ESK av supporterklubben Green Spanners (översatt, de gröna skiftnycklarna) som sjöng med i Janne Aaltos ESK-hymn Hela Enavallen gungar.
– Att spela inför nästan 10 000 på Enavallen var enormt. Man hade sådan ståpäls, och det är ju sånt man bär med sig, de här godsakerna, säger Henrik Johansson.
Men trots lite guds välsignelse i ryggen, förmedlade av lagprästen Anders Grape, blev det förlust med 0-4 inför rekordpubliken.
Vad kunde ESK då gjort annorlunda för att inte åka ur?
– Svårt att säga, men vi hade inte samma förutsättningar som de andra. Det tar sin tid att växa in i en allsvensk kostym. Det kostar väldigt mycket pengar, och kräver mycket resurser. Hade det kommit in ännu fler spelare utifrån så hade nog charmen försvunnit lite också. Det har alltid varit viktigt för oss att ha mycket eget material, och det är det som gör att man fortfarande orkar att hålla på och det är jäkligt kul. Men vi kanske inte skulle gjort oss av med så många från året innan. Kullinger försvann, men även Thomas "Pavo" Andersson, Patric Feltendahl och Patrik Sundström, säger Henrik Johansson, som fortfarande är aktiv som målvaktstränare i ESK.
Dåvarande sportchefen Stefan Holm:
– Det är klart man skulle kunnat gjort något annorlunda. Vi kunde bytt ut någon spelare, och vi gjorde några missar. En miss var ju att vi lånade in en målvakt (Driss El Asmar) som hade problem med synen. Vi tog ju några poäng, och med lite tur kunde vi hängt kvar. Men samtidigt. Det hade aldrig funkat med ekonomin heller, säger han.
Djurgårdens Johan Elmander i duell med ESK:s Marco Da Silva inför rekordpublik på Enavallen den 11 maj 2003.
Efter den allsvenska sejouren åkte klubben rakt igenom superettan med en tuff ekonomisk ryggsäck. Man kom tillbaka till superettan men vände neråt igen efter säsongen 2008. Därefter har laget mestadels hållit till i division två och tre, och det är därifrån man tar ny sats när vi skriver den 6 april 2023. Och arvet med mentaliteten som rådde försöker Henrik Johansson, med flera som också är kvar från den allsvenska tiden föra vidare till dagens lag.
– Det är ju en helt annan fotboll nu. Men det är väl just den här bygga grupp-grejen och den mentaliteten. Vi har alltid haft en oerhörd sammanhållning. Så fort det blåses igång så händer det någonting, det försvinner aldrig. Viljan att vinna finns där. Man ville vinna allting. Det händer så mycket bra i föreningen just nu. Vi har fått en nystart och det ser väldigt bra ut.
En del kanske säger att det kostade mer än det smakade för ESK att ta sig upp i fotbollens finrum, och att det bar ett högt ekonomiskt pris, samtidigt som stämpeln att ha varit på den högsta nivån alltid kommer att sitta i väggarna.
– Det är klart att det var värt det. Sedan får folk säga vad de vill. Man spelar fotboll för att vinna. Och vi kunde ju inte lägga oss i några matcher, det fanns ju inte på kartan. Och även om vi hade försökt, så hade vi ändå gjort fler mål än motståndarna, säger Henrik Johansson.