Genom åren har ESK bjudit på många minnesvärda matcher i ishockey.
Man har åkt upp och ned i seriesystemet, innan man nu under senare år varit etablerade i ettan.
När jag kom till Enköping spelades hockeymatcher på uterinken på Enavallen, innan man 1983 fick sin ishall.
1980 svarade ESK för en stark insats i tvåan. Man krigade med flera lag om att ta andraplatsen bakom Surahammar i division 2 östra A, vilket skulle innebära kval till näst högsta serien i Sverige.
Då fanns inte Allsvenskan, utan det var till division 1 norra, man skulle gå.
ESK avslutade säsongen på allra bästa sätt och man gick till play off mot ett hårdsatsande Vita Hästen från Norrköping.
Första matchen spelades i Himmelstalundshallen i Norrköping.
En oerhört tuff motståndare, som förutom att man var ett riktigt bra lag också hade ett oerhört stöd på läktarna.
Norrköpingspubliken suktade efter ett lag i eliten och i sina grundseriematcher hade Vita Hästen ett publiksnitt på över 3 000 personer. Att jämföra med ESK som hade mellan 100-200 åskådare på sina matcher.
Tränare för ESK var Christer ”Plommon” Lindgren, som förutom rollen i ESK hade ett heltidsarbete, men också tränade Bålsta och spelade bandy för BK 30.
Hur hann han med?
– Ja, det har jag undrat själv. Vi tränade på olika dagar, så det fungerade faktiskt. Men i dag skulle det inte gå, nu tränar man ju betydligt mer än vad vi gjorde då, säger han.
ESK gjorde en riktigt stark insats i Norrköping. I alla fall en bit in på den tredje perioden.
När det var 15 minuter kvar av matchen ledde ESK med 2-1 efter mål av Lennart Ramstedt och Christer Speiner.
ESK spelade mycket klokt och i målet stod Björn ”Klotis” Johansson och han tog i praktiken allt.
Men så kom kvitteringen till 2-2.
10.26 in på perioden också 3-2, fast det hävdade ESK-arna var spark.
Efter matchen sa Hästen-tränaren Gunnar Strömberg att det nog var en spark.
När sedan Vita Hästen gjorde 4-2 i tolfte minuten efter en misstänkt offside, tog det fart i ESK-lägret.
Den annars så lugne ”Micke” Wigh åkte på domaren och fick tio minuters utvisning.
Även ”Klotis” hamnade på botbänken med en tiominutersutvisning.
In kom då Mats Pettersson i målet, på den tiden fick ju målvakterna sitta av sina utvisningar.
Mats gjorde det bra, men tvingades släppa tre puckar förbi sig.
7–2 kändes ju överlägset, men matchen var jämn och ESK-arna hade inte gett upp.
Skulle man vinna med ett mål i hemmamatchen, skulle det bli en tredje och avgörande match.
Hela 1 232 personer hade letat sig ned till Enavallen den 16 mars.
”Micke” Wigh var avstängd, men i övrigt hade ESK ordinarie lag.
Det blev en ny jämn match.
Vita Hästen tog ledningen, men sju minuter in på andra perioden kom kvitteringen.
Hasse Eriksson höll sig framme och stötte in en retur sedan Christer Speiner skjutit.
Hästen utnyttjade i den tredje perioden när de ena gången fick spela fem mot fyra och andra gången fem mot tre.
Man gick fram till 3-1.
ESK snyggade till siffrorna till 3-2 genom Mats Ryttinge, men närmare än så kom man inte.
Sett över de två matcherna vann förstås Vita Hästen rättvist, men ESK visade att man var bra och kunde skaka om dem.
– Det var roliga matcher, minns ”Plommon” Lindgren. Det var ett enormt tryck därnere. Man kunde inte göra sig hörd i båset. Det var definitivt inget vi var vana med.
– Vi gjorde också två bra matcher. Men när både ”Micke” Wigh och ”Klotis” blev utvisade orkade vi inte så emot i Norrköping.
– I hemmamatchen hängde vi också med länge, men Vita Hästen var bättre. Kul dock med att så mycket folk kom till Enavallen”.