Genom åren har ESK varit inblandade i rad kval i fotboll.
Några lyckade, några andra mindre lyckade.
Jag själv har varit med som spelare och ledare i tre.
Två med positiv utgång, en där vi missade uppflyttning.
1947 åkte ESK ur tvåan efter förlust i sista matchen mot Iggesund med 3-5.
1975 var ESK på väg upp i tvåan (näst högsta serien i Sverige då) igen.
Men Hudiksvall och Domsjö blev för svåra.
Men 1978 var det dags igen och då var just Iggesund inblandat, men då som spelplats för den avgörande matchen mot IFK Östersund.
Ett IFK Östersund som hade ESK-bekantingen Bosse Pettersson som spelande tränare.
Men jag ska börja från början.
Med en omgång kvar att spela säkrade vi kvalplatsen.
Det gjorde att vi hade möjlighet att spionera på ett av våra kommande kvallag.
Seriesegern i division två nedre Norrland stod mellan Domsjö och Alnö och de skulle mötas i Örnsköldsvik.
Vår tränare, Bo-Lennart Jepson och jag, skulle åka dit för att spionera.
Hur tar vi oss dit?
På EP hade vi en tillfällig medarbetare (inga namn), som sa att han och hans bror kunde flyga oss dit och vi fixade fram ett plan.
Han och brorsan hade flygcertifikat och behövde flygtimmar.
Vi hyrde ett plan och tidigt på lördagsmorgonen träffades vi på Bromma flygplats.
Det lilla sportplanet hade fyra sittplatser. Det var som att åka i en bil.
”Jeppe” och jag i baksätet, bröderna framme vid spakarna.
Vi lyfte och styrde mot Örnsköldsvik.
Efter ett tag somnade jag, det var ganska tråkig resa egentligen.
När vi kom upp över Hälsingland vaknade jag till.
Då satt ”Jeppe” och pratade in i en bandspelare.
Vad gör du, frågade jag?
”Om det skulle hända något, finns allt på det här bandet”, sa han.
Det var ju skönt, tänkte jag.
Resan upp gick bra och när vi landat tog vi oss till arenan.
Där satt vi på läktaren och noterade ned viktiga detaljer från båda lagen.
Intill oss satt en herre, som undrade vilka vi var.
Jag berättade och sa att vi skulle flyga hem efter matchen.
”Det går inte”, sa han. ”Flygplatsen är stängd då”.
Nej, det tror jag inte, sa jag. Vi åker ut och försöker ta oss hem.
”Det vill jag se”, sa han och körde oss ut till flygplatsen.
Där var det nedsläckt och kolmörkt.
Men vi tog oss in till vårt plan genom att klättra över staketet och med hjälp av vår nye väns helljus på bilen kunde vi lyfta.
Tyvärr var våra piloter kanske inte så vana att flyga i mörker, men vi tog oss hem genom att flyga cirka 40 meter över E4:an och följa bilarnas ljus.
När vi närmade oss Bromma hade vi tappat kontakten med flygtornet och piloterna våra hade ingen riktig koll på var Bromma låg.
Men tack vare att ”Jeppe” jobbade i närheten och att han upptäckte en reklamskylt som han kände igen, kunde vi ta oss ner lyckligt.
I kvalet fick vi sedan möta Alnö borta i första matchen och vann då med klara 4-1.
Hemma mot Gammelstad blev det 0-0, så avgörandet skulle ske i Iggesund mot IFK Östersund. Ett kryss i den matchen skulle inte räcka för oss.
Inför 719 personer tog vi ledningen i första halvlek genom Stefan Holm.
I andra halvlek kvitterade Östersund och det såg ut som om att vi skulle missa uppflyttningen, då Gammelstad ledde stort mot Alnö.
Men med sex och en halv minut kvar kom avgörandet.
Tommy Knutsson fick på en ”knylträff” som via en motståndare ställde Östersunds-målvakten.
2-1 för oss, som vi sedan höll matchen ut och gick upp i division 2 norra.
Glädjen var oerhört stor bland oss i ESK, men också alla tillresta supporters.
Vi hade ett gott publikstöd däruppe. Två busslast, samt en massa bilar hade tagit sig till Iggesund.
”Jag höll aldrig på att komma in i omklädningsrummet efter matchen. Alla villa gratta eller hissa mig”, säger kvalhjälten Tommy Knutsson.
Vad minns du mer från matchen?
”Att du och jag satt inne i ett eget rum och bytte om när vi tränade på förmiddagen. Då sa vi att vi skulle sitta här och ha presskonferens efter matchen på eftermiddagen. Så blev det också”.
Efter mitt 2-1-mål var jag på domaren hela tiden och frågade hur mycket det var kvar att spela. Till slut skrattade han bara”, minns ”Knutte”.
Sejouren i tvåan blev dock bara ettårig.