En av de största bedrifterna inom svensk idrott är att genomföra ”En Svensk Klassiker”, det vill säga åka Vasaloppet, springa Lidingöloppet, cykla Vätternrundan och simma Vansbrosimningen på ett år.
Jag har nästan lyckats med det.
Det vill säga, jag har inte skidat, löpt, cyklat eller simmat, men jag har bevakat tre av de fyra tävlingarna. Men jag gjorde det inte samma år.
Den enda som jag inte sett på plats är Vansbrosimningen.
Lidingöloppet och Vätternrundan var mer som motionslopp, medan Vasaloppet också var en tävling.
1973 åkte jag, Göran Thelenius samt fotograferna Eije Ekengren och Lasse Sandström till Mora Hotell den första lördagen i mars.
På söndagen gick tävlingen, men vi installerades oss på lördagen.
EP hade på den tiden ett pris till förste lokale skidåkare i loppet.
Priset var en krans, precis lika fin som vinnaren av huvudtävlingen fick.
På dagen före loppet gick vi runt och letade efter någon som kunde vara ”vår” kranskulla.
Det gick inte så bra. Vi fick inte napp hos någon av tjejerna vi frågade.
”Vi försöker ikväll istället. Då är det ju dans på hotellet och kanske kan vi ”smöra” någon till att ställa upp.
På kvällen, efter middagen, startade dansen.
Varken Göran, Lasse eller Eije är några dansanta personer (förlåt), utan den uppgiften föll på mig.
De satt i baren och gav mig sitt stöd.
Jag dansade timme in och timme ut. Svetten lackade. Jag måste ju bjuda upp olika tjejer varje gång.
”Kan du tänka dig att vara kranskulla i morgon”, frågade jag.
”Tyvärr jag ska städa eller tvätta eller diska”, fick jag som svar.
Jag började ge upp. Dansen höll på till klockan två, tror jag.
I sista dansen fick jag dock napp.
”Jag kommer”, sa tjejen jag dansade med.
Inte vet jag om hon var så onykter så hon inte visste vad hon tackat ja till.
På natten satt jag också och pratade med en italienare som bodde på hotellet.
Han hade liksom jag varit uppe på dansgolvet under större delen av kvällen, men han hade också hunnit med att konsumera alkoholhaltiga drycker.
”Jag ska åka med tidiga bussen upp till Sälen och sedan åka loppet”, sa han.
Tjena, tänkte jag. Du ska vara glad om du vaknar tills då det är målgång.
Tävlingsdagen kom och det var cirka 15-20 grader minus.
Brrr, jag frös bara jag tänkte på det.
Vi låg på hotellrummet ganska länge och tittade på TV.
När åkarna hade ungefär en mil kvar av loppet, gick vi ned till målgången.
Dit skulle ju min kranskulla komma.
Men det gjorde hon ju förstås inte.
Där stod jag vid målfållan med vår fina krans.
Då kom den ”riktiga” kranskullan, Gunilla Lannerbro och jag frågade om hon kunde ställa upp för oss också.
Det kunde hon.
”Hur långt efter brukar er vinnare komma”, frågade hon.
”En liten stund”, sa jag.
Så kom då vinnaren av Vasaloppet, finnen Pauli Siitonen på tiden 4.42.11.
Gunilla gjorde sitt jobb och kom sedan till mig.
Vi väntade och väntade i kylan, hon måste ha frusit då hon stod i sin folkdräkt.
Då kom Nils ”Mora-Nisse” Karlsson förbi.
Han började skälla på henne för att hon stod där och frös. Han ville att hon skulle ta på sig något varmt.
Jag berättade att Gunilla skulle hjälpa oss.
”Hur lång tid tar det”, frågade han.
”Några minuter till bara”, sa jag fast jag visste inte hur lång tid det var.
Sedan började det komma stora klungor med åkare och vi hade alla problem i världen med att se om det var någon av våra åkare med i klungorna.
När så vår vinnare, EAI:s Kalevi Pesonen, kom missade vi förstås honom framför mållinjen. Lasse och Eije stod dock efter mållinjen och de fick fatt på honom.
Det var dock efter en väntan på en timme och 16 minuter
Gunilla Lannerbro gav honom vår krans och kunde sedan gå in i värmen igen.
Kalevi Pesonen tog 1974 sin tredje ”EP-seger”.
Tvåa av våra lokala åkare var Åke Hörnqvist, med tiden 6.02.46 och trea kom Lasse Eriksson, 6.11.46.
Även dessa åkare representerade EAI.
Vi hade ett par timmar kvar vid målet, innan vi åkte hem till Enköping för att göra bilder och skriva om loppet.