Under 70-talet var Enköping känt som ”de udda sporternas stad”.
Bland annat tillhörde vi Sverigeeliten i rugby, gokart och dragkamp.
Sporter som kanske inte var de största publiksporterna i Sverige, men som alla har bjudit mig på minnesrika upplevelser.
Redan mitt första år på EP, 1973, skulle det vara EM-kval i dragkamp på Enavallen. EM:et skulle avgöras under hösten i Nottingham i England.
Kvalet var upplagt med tre deltävlingar, den i Enköping var den andra i raden.
Och på den tiden var det så att det klubblag som vann klassen, fick representera Sverige i EM.
På Enavallen kvalade man i 640 och 720 kg.
Vallby hade vunnit det första i 640 och Mölndal i 720.
I 640-klassen deltog också Södra Trögd, Tillinge, Växjö och Skede.
I 720-klassen drog, förutom Mölndal, Vallby, Fjärdhundra, Björke, Södra Trögd, Skede och Tillinge.
Innan tävlingen skulle lagen vägas in.
Det var inte bara en som tvingades sitta i bastun och kapa kilon.
När jag och vår fotograf var nere på Enavallen, såg vi hur det sprangs i skytteltrafik mellan vågen och bastun.
Man vägde också in med lättare skor än dem som man sedan tävlade med.
Efter hårt slit var det så dags för tävling.
Egentligen var det i 720 kg som Vallby skulle vara bäst, men så blev det inte.
Det var i 640 kg som man firade de stora triumferna.
Man vann klassen, efter en hård kamp med Södra Trögd.
Därmed var man i praktiken klart för EM i England.
I 720 hamnade Mölndal, Fjärdhundra och Vallby på samma poäng.
Den stora överraskningen var Fjärdhundra, som i första deltävlingen inte tog en enda poäng. Nu blev det 14.
Avgörande deltävlingen avgjordes i Boxholm och där vann Vallby och Mölndal återigen varsin klass.
”Jag är mycket nöjd med vårt 640-lag. Så här bra har vi aldrig varit”, sa tränaren Affe Björkman.
Vi fotbollsspelare förstod inte att kommunen kunde tillåta dragkamparna att dra på Enavallen. Det var ju en fotbolls- och friidrottsarena.
Men en stor anledning var nog att Affe Björkman, Vallbys tränare och coach, arbetade i kommunen inom fritidsförvaltningen.
”Ja, det ska jag inte sticka under stolen med”, säger han. ”Jag hade nog en ganska stor del i det. Men kommunen återställde planen efter tävlingen”.
Det gjorde man visserligen, men det tog flera år innan Enavallen var som vanligt igen.
Under säsongen blev det också tre SM-guld (560, 640, 680 kg), ett silver (720 kg) och ett brons (800 kg) för Vallby. Men det var EM som var det stora målet.
Vid EM-tävlingarna året innan hade Vallby tagit silver i 720 kg och slutat femma i 640 kg.
Nu laddades det för EM i Nottingham.
”Jag tror att vi kan bli svårt, det finns så många bra lag. Bland annat England som är storfavoriter”, sa Björkman.
Men Vallby gjorde en mycket stark tävling och tog hem Sveriges första EM-guld i dragkamp.
De som gjorde det var Sören Carlsson, Lars-Åke Berggren, Henry Eriksson, Sigvard Ek, Åke Björkman, Anders Ekström, Lennart Hävelid, Börje Thorsell och Kjell Thorsell.
När jag pratat med Affe Björkman på senare år minns han med glädje EM-kvalet och EM-tävlingarna.
– Det laget vi hade i 640 kg är nog det bästa som någonsin funnits i svensk dragkamp. Vi var oerhört bra.
Varför var det så?
– Vi tränade enormt hårt. Vi körde fyra dagar i veckan och vi var aldrig under 20 man på träningarna. Konkurrensen var stentuff och det gjorde att framgångarna kom.
– Sedan hade vi en massa folk som jobbade runt laget. Vi var nog cirka 20 stycken och det gjorde också sitt till.
– Dragkampen var stor då, till skillnad mot nu. Vi var åtta, nio lag bara från Enköping som höll hög klass. Så våra seriedragningar var alltid en strid på kniven. Det gick inte att slappna av, minns Affe Björkman.
I dag finns bara Vallby kvar av Enköpingslagen.