Genom åren har jag i olika sammanhang (bland annat i fotboll, ishockey och handboll) mött domare av allehanda slag.
En del väldigt bra, några kanske mindre bra.
En av de allra bästa är fotbollsdomaren Bosse Helén från Uppsala.
Han hade alltid en bra relation till spelarna och fick därmed en bra stämning på planen.
Vad gjorde du?
– Jag var mig själv. Var det en situation där spelarna gruffade på varandra, brukade jag springa fram och fråga dem vad som hänt.
– Då sa kanske den ene att han sparkade mig fult, den andre svarade likadant. Vad bra, sa jag, då har ni redan rett ut det här, så vi struntar i varningar. Det brukade de acceptera.
Han prisades av spelarna som Allsvenskans bäste domare flera gånger.
Han fick också internationella uppdrag i europacuper eller landskamper.
Han berättade för mig en gång om när han var till Ryssland och dömde i början på 80-talet.
– Då var det oftast svårt att ta sig in i landet, sa han. Det kunde ta timmar att ta sig igenom passkontrollen. Hade man dömt där tidigare och det ryska laget hade vunnit, gick det som en dans. Man kunde passera rakt igenom direkt. Men hade det ryska laget förlorat, oavsett om jag gjort en bra eller dålig match, fick man vänta timme ut och timme in. En gång var jag fast i tullen över sex timmar.
Mikael Everstig är kanske Enköpings mest kände domare. Han var assisterande domare till Bosse Karlsson vid VM i USA 1994.
"Micke" gick på linjen i mötet mellan Argentina och Nigeria.
En domare som jag tycker var i en klass för sig, kanske inte som domare bara utan även som person, var Evald ”Millis” Andersson från Veckholm.
Han var en stor profil här i Enköping, men okänd för andra.
1986 eller 1987, tror jag det var, spelade jag några matcher för Älgens Röda Horn i sjuan.
I en match på Korsängsfältet mötte vi ett Uppsalalag.
”Millis” var inte så löpvillig, utan stod oftast i mittcirkeln och dömde. Vid ett tillfälle kom en motståndare ned vid vår mållinje ute på kanten.
I vårt mål stod Kalle Wallin, som vinkade och skrek ”bollen är död”.
”Då blåser jag”, sa ”Millis” från mittcirkeln.
Uppsalaspelaren blev vansinnig och sprang upp till ”Millis” och frågade hur han kunde avgöra det från mitten av planen.
”Jag stod på tå”, sa ”Millis”. Då ska man komma ihåg att ”Millis” inte var stor, max 160 centimeter lång.
Senare under matchen, där Uppsalaspelarna ständigt gnällde på domsluten, kallade ”Millis” till sig deras lagkapten och sa:
”Du som är så bra, varför spelar du i sjuan”?
”Jag kanske inte är så bra egentligen”, sa han.
”Nej, varför tror du då att jag dömer i sjuan”, sa ”Millis”.
Därefter var det lugna gatan. Uppsalaspelarna förstod vinken och vi fick en bra stämning på planen.
En annan domare som jag kom att tänka på, var den vi hade när vi (ESK) mötte Hofors borta i början på 70-talet.
Jag minns inte hans namn och har inte heller lyckats forska fram det.
Men i alla fall.
Det regnade kraftigt under matchen och efter ungefär en kvart försökte jag mig på en glidtackling.
Det gick, som väntat, inte så bra.
Jag kom försent och ”kapade” motståndaren med en varning som följd.
Kvarten senare var jag nere i vårt straffområde, då Hofors hade en farlig frispark, som de lyfte in mot vårt mål.
Vår mittfältare Tommy Axnér markerade en Hoforsspelare, som tryckte tillbaka Tommy och båda föll.
Domaren blåste straff.
”Hur f-n kan du döma straff”, klämde jag ur mig.
Domaren tog upp det gula kortet direkt och hemmaspelarna var på honom direkt och sa att jag redan var varnad, så jag skulle bli utvisad.
Domaren frågade mig vad jag hette.
Jag insåg nu att jag skulle bli utvisad och jag bävade för vad vår tränare, Bengt Westerberg, skulle säga till mig.
”Carlsson”, svarade jag domaren.
Men efter några sekunder ändrade jag mig.
Vi hade ju ingen Carlsson i laget då, för ”Togga” var i Holland och utbildade sig.
”Nej, jag heter Mattsson och har nummer 10”, sa jag.
Domaren skrev på sin lapp och då såg jag att han skrivit nummer 11 på min första varning, så jag fick spela vidare trots stora protester från Hoforsspelarna.
De brände straffen och istället kunde Björn ”Riva” Olsson nicka in 1-0 till oss i den andra halvleken.
I första höstmatchen mötte vi Åshammar borta och hade samma domare.
”Den här gången går det inte”, sa domaren till mig innan matchen.
Han hade ju insett sitt misstag efter matchen.