På 1970-talet hade vi en artikelserie där EP utmanade framgångsrika sportutövare i Enköping och Bålsta.
Jag själv gjorde flera stycken. Det var bland annat i tennis, cykling, bordtennis och bowling.
På den tiden tyckte jag själv att jag var ganska bra tränad och också lite hemma i de sporterna.
En av de första utmaningarna gjorde jag mot ETK:s Stefan Eriksson, som tillhörde Sverigeeliten i tennis.
Vi träffades i gamla Tennishallen och började med att slå några bollar som uppvärmning.
Sedan började matchen.
Ganska snart stod det klart att jag skulle få det jobbigt. Egentligen tog det bara två bollar.
Stefan passerade mig med slag efter slag.
Första setet (6-0) måste nog ha varit det snabbaste som spelats i en match i Sverige.
Det andra tog lite längre, men setsiffrorna blev desamma. Stefan var ”snäll” och höll igen slagen och försökte slå bollen så att jag kunde returnera någon gång.
Cyklings-utmaningen bestod i att jag skulle cykla ”Vallbymilen”.
Vallby var en framstående cykelklubb på den tiden och hade Lasse Gustavsson som stor galjonsfigur.
Men i Vallbymilen återfanns också en hel del veteraner som tagit hem SM-medaljer.
Jag fick låna en cykel av Lennart Hävelid.
Han visade mig hur man skulle växla, men jag fick ingen kläm på det utan gjorde fel hela tiden. Vid uppförsbackar körde jag på tunga växlar medan jag på slätmark åkte på för lätta växlar.
Jag trampade dock på och tyckte att jag hade bra fart.
Vi startade med en minuts mellanrum och efter några kilometer hörde jag hur någon kom ifatt mig.
Vallby-iten svischade förbi och försvann.
När jag kom i mål fick jag veta att han som hade kört om mig var en bit över 70 år.
Snacka om att ta knäcken på mitt självförtroende.
I bordtennis mötte jag Thomas Eriksson. Han var betydligt snällare än mina övriga motståndare i utmaningarna.
Thomas höll bollen igång och ibland blundade jag och slog och lyckades pricka rätt.
Men så fort han skruvade lite, var jag chanslös.
Jag förlorade med 21-9, vilket jag trots allt tyckte var ett bra resultat.
Bowlinghallens föreståndare på den tiden var Bert Göransson, en av Sveriges då bästa bowlare.
Han och jag möttes över fyra serier.
Bowling hade jag spelat lite och var utan att skryta ganska bra.
På mina fyra serier fick jag ihop 740, tror jag. Ett snitt på 185 poäng.
Men i utmaningen var jag chanslös. Bert gjorde över 950 poäng, ett mycket gångbart resultat även nu.
En utmaning vann jag i alla fall. Men det var inte mot någon riktig sportutövare.
Folkpartiledaren Ola Ullsten skulle komma till Enköping för ett möte. Ullsten var då utrikesminister i Sverige.
I Stockholm motionerade han mycket med tennis och innan mötet i Enköping ville han träna lite.
Det fick EP:s ledning reda på och föreslog att EP skulle utmana Ullsten.
Jörgen Ullenhag var gruppledare för folkpartiets riksdagsgrupp och var också med till Enköping. Han tyckte det var en rolig grej, men sa inget till Ullsten.
Jag fick äran att stå som motståndare i utmaningen.
Vi träffades i gamla Tennishallen och började slå lite bollar.
Jag på ena sidan, Ullsten och Ullenhag på den andra.
Efter 20 minuter sa Ullenhag att det skulle bli match.
Han klev upp i domarstolen, satte sig till rätta för att döma.
Ullsten var ingen höjdare på tennis. Slog jag inte bollen på honom, kunde han inte få tillbaka den.
Efter tre game, 3-0 till mig, sa Ullsten att matchen var över.
Han ville dock fortsätta att slå lite och det gjorde vi.
Efter att vi duschat, satt vi och pratade lite och då sa han att om jag kom till Stockholm någon gång, kunde vi träningsspela igen.
Det blev aldrig av.