Bilsport har egentligen aldrig varit min grej.
Jag kan inte ”meka” alls, utan lämnar alltid bort bilen när något måste göras.
Jag kan fylla på olja, fylla på luft och köra bilen till besiktningen. Det är allt.
Min pappa var dock mycket duktig och också intresserad.
När jag var liten, runt tio år, fick jag åka med honom på Roslagsvalsen som var en stor tävling i Upplandsskogarna.
Den gick på vintern och kördes hela natten.
Det var nog därför jag tyckte det var kul och så fick man ju också grilla korv.
Man stod på vallen och tittade. Helt plötsligt dök det upp starka ljus i skogen. Bilen kom och på tio sekunder var den borta igen.
De stora namnen då var bland andra Eric Carlsson ”på taket” och Tom Trana.
När jag började på EP var EMK stora inom bilsporten.
I början på 70-talet var klubbens kanske största namn Leif ”Putt” Larsson.
Han körde gokart.
För mig kändes det lite underligt att en vuxen människa satte sig i en gokart.
Men när man provat på själv, förstår jag känslan.
”Putt” var enorm och han dominerade sporten i Sverige och krönte det med ett VM-guld 1976. Han tog också fem SM-guld, samt en rad pallplatser i VM och SM.
Inom rallysporten hade EMK bland andra Bertil Nyberg, Uno Josefsson och Roland Bakke, som alla firade stora triumfer.
Några år senare dök också Lars ”Ludde” Davidsson upp och han var otroligt duktig.
En av mina första tävlingar som jag bevakade var Back-SM i Arboga.
Min granne Affe Pettersson körde rally för EMK och det var han som lockade med mig dit.
Där gällde det att ta sig uppför en backe på snabbaste tiden. Vägen var ett par kilometer lång och det tävlades med både bilar och motorcyklar.
Det var en häftig upplevelse och ”Ludde” Davidsson var en av de allra bästa.
Därefter har det blivit många turer till Fjärdhundra då ”Vånga-sprinten” avgjordes.
Vid ett tillfälle – jag tror att det var i början av 80-talet – skulle EMK arrangera en rallytävling, med ett tiotal specialsträckor.
Affe Pettersson skulle åka föråkare och han frågade om jag ville vara hans kartläsare.
”Aldrig”, sa jag. ”Jag blir åksjuk om det körs fort och är kurvigt”.
Men hur det nu var lyckades han övertala mig, med hjälp av min fru Lena som tyckte jag skulle åka.
Du, tänkte jag, som bara åkt raggarbil runt Busstorget med nedvevade rutor och armbågen hängande utanför.
När dagen kom var jag livrädd.
Vi åkte upp till Motorstadion, där jag fick en tillfällig tävlingslicens. Bara för att du ska vara försäkrad, sa de.
Det gjorde mig ännu med rädd.
Första sträckan gick vid gokartbanan.
Man började utanför staketet, åkte till sekreteriat-tornet, en handbromsvändning och tillbaka in på gokartbanan. Ett varv senare var första sträckan avklarad.
Otäckt, men inte så farligt, faktiskt.
Nästa sträcka var inne på Bilkompaniets baksida. Vi startade bland alla bilar och annat som stod på gården.
Även den sträckan gick bra, fast jag trodde vi skulle krocka ett antal gånger.
Nästa anhalt var på Härkebergavägen.
Vi skulle åka på en liten väg upp till Ekorrbacken och tillbaka, cirka två kilometer. Vi startade vid två grindstolpar av sten.
Jag fick en karta på hur vi skulle åka, fast den behövdes egentligen inte. Det fanns ju bara en väg.
Affe startade och gasade på. Han ökade och ökade och farten var enorm. Hur fort vet jag inte, men på den lilla vägen kändes det som att vi var uppe en bra bit över hundra.
Vi rundade en lada och där stod traktorer, skördetröskor och en massa annat.
Nu går det åt helsicke, tänkte jag.
Men Affe drog i handbromsen, vi vände på en femöring och var på väg tillbaka. Målet vid grindstolparna kändes så smalt, absolut smalare än bilen.
Men vi kom i mål och jag pustade ut.
Nu var jag ordentligt rädd, men Affe han skrattade och sa att det här gick hur bra som helst.
Nästa sträcka var en av grusgroparna längs Torstuna-vägen.
Start uppe och så ned för vägen, som på min sida stupade rakt ned en massa meter.
Kör försiktigt, tänkte jag, annars har jag gjort mitt.
Vi kom ned och vände tillbaka igen samma väg.
Det gick bra, men någonstans på vägen slog vi i något.
När vi kom upp till målet bolmade det friskt om bilen.
Affe kollade och sa:
”Kjelle, tyvärr måste vi nog bryta. Bilen har gått sönder och vi kan inte fortsätta”.
”Nej, men vad synd,” sa jag.
Men innerst inne var jag otroligt glad. Äntligen var pärsen över.
Vi åkte tillbaka till starten i sakta mak och jag fick av mig bältet och overallen jag hade.
En gång i en rallybil, aldrig mer, bestämde jag mig för. Någon kartläsare blir jag aldrig.