Så var vi då där.
Enköpings SK har lämnat uppflyttningsspöket bakom sig efter flera säsonger av kvalspel och säsonger som avslutats i moll.
Den här säsongen har det varit helt andra tongångar inom, och runt om, de gröna. Matchen som fällde avgörandet, Arlanda borta under torsdagskvällen, var inget annat än en ren styrkedemonstration.
Spöket has left the building.
På något sätt sammanfattade matchen hela ESK:s säsong. En säsong som på något sätt varit en transportsträcka fram till just det här avgörandet.
Missförstå mig rätt: laget har såklart fått göra ett gediget jobb och kämpat sig fram till den här framgången. Men det har hela tiden funnits en känsla av att 2018 är Enköpings år.
14 april.
Det var premiärmatch borta mot Uppsala-Kurd på Lötens konstgräs i Uppsala. Enköpings SK gick in med förutsättningar som inget lag skulle vilja ha i en seriepremiär.
Att det var konstgräs var en petitess i sammanhanget.
Om man jämför startelvan i premiärmatchen och den startelva som ställdes på benen mot Arlanda så fanns fem spelare med i premiären.
Mittfältet i premiären utgjorde avbytarbänken under Arlanda-matchen. Enköping vann premiären med 2–0. Om jag minns rätt var det dessutom ganska stabilt.
Redan där såddes ett frö som sedan har blommat ut till den seriesegrare man nu blivit.
Lägg därtill att laget har kryddats med spelare som Jonathan Böckert, Victor Wernersson och Tristan Korras (var ej spelklar vid premiären).
Dessutom har spelare som varit med under några år klivit fram och levererat. Andreas "Tosse" Larsson har varit smått briljant på sin kant stundtals. Martin Lönneberg har med sin enkla spelstil knappt gjort ett misstag värt att minnas. Alexander Persson-Njie har lett laget som vikarierande lagkapten med den äran.
Slå ihop dessa ingredienser och Enköpings SK framstår som en självklar seriesegrare i mina ögon.
Och då har jag inte ens nämnt Martin Andersson. En tränare vars inställning och fokus såklart har stor – om inte avgörande – del i den här framgången.
Han om någon är värd en plats i Division 2.