Ett av de stora mandomsproven inom svensk idrott är Novemberkåsan, en endurotävling som ofta avgörs under mycket svåra förhållanden.
Det är oftast i snö, regn eller ännu värre. Man startar på eftermiddagen och kör sedan hela natten.
Dryga 100 startande deltar i varje tävling, men det är ofta som bara 10-20 stycken som tar sig i mål.
Men lik förbannat står förarna där nästa år igen.
Göta MS har arrangerat ett flertal ”kåsor”. Senast 2017.
Men den ”kåsa” jag tänker mest på var den 1983.
Den avgjordes i skogarna runt Vallby och kördes över 450 km. Till start kom 139 förare och av dessa tog sig 70 i mål.
Hela svenska enduroeliten var på plats och hemmaklubben Göta MS hade 15 förare till start.
En av dessa var Lasse Pärnebjörk, som nu gjorde sin åttonde ”kåsa”. Innan hade han bara kommit i mål en gång.
Den här gången skulle det dock gå bra, riktigt bra.
Järvas Sven-Erik Jönsson var storfavorit, men han tvingades bryta efter motorkrångel.
Då tog Tibros Peter Hansson över och han vann klart. Peter blev därmed Novemberkåsan yngste vinnare (19 år) genom tiderna.
Lasse Pärnebjörk körde in som tvåa, sju och en halv minut efter.
Fyra slutade Götas Torbjörn Jansson och femma Götas Peder Gustavsson.
B-förarklassen vanns av Götas Ulf Orrvik.
Tävlingen besöktes av cirka 30 000 åskådare, vilket måste vara ett av Enköpings största arrangemang genom tiderna.
Vad minns då ”Pärnan” från tävlingen?
– Ja du. Det var en rolig tävling, då vi hade ett enormt publikstöd ute i skogen. Helt klart blev man bättre av det, säger han.
– Annars var Novemberkåsan inte något som jag lyckades så bra i, bortsett från just 1983. Jag körde totalt tolv stycken och tog mig bara i mål i tre.
– Men jag minns min kamp med Peter Hansson. Vi krigade hårt i varje tävling det året. I SM hade vi två segrar och två andraplatser var. Men han tog guldet, i och med att han vann den sista SM-deltävlingen.
Det jag själv minns allra bäst från helgen, var då jag på fredagen fick pröva på hur det känns att åka ”kåsan”.
Då arrangerades ett lopp där vi åkte en av sträckorna, cirka en mil.
Förutom jag själv, deltog Göran Forsberg och Jan-Rune Helén från EP, samt en hel del andra förare, däribland Janne ”Loffe” Carlsson.
Först fick vi en kort genomgång och sedan hämtade vi våra ”cyklar” vid S1, som lånade ut dem.
Jag och Göran hade aldrig åkt motorcykel tidigare, Jan-Rune däremot var ett stort fan av Novemberkåsan och hade provat på tidigare.
Vi åkte ut till samlingsplatsen i Vallby. Jag och Göran i kanske 50 km. Jan-Rune gasade på betydligt fortare.
På ett stort fält var alla förare samlade.
”Loffe” Carlsson kom farande på bakhjulet i full fart. Men han var förstås en van förare sedan tidigare.
Vi startade två och två, med två minuters mellanrum.
Göran och jag startade tillsammans bland de sista förarna.
Vi började med att köra över en plöjd åker. Vi studsade och for, mycket kanske beroende på att vi körde för sakta.
Väl inne i skogen kom vi ifatt övriga, då man hade missat med pilningen och ingen visste var vi skulle åka.
Till slut hittade vi banan igen och tog oss ner och upp i diken, uppför berghällar och genom kärr (jag åkte runt kärret, då jag inte ville bli blöt).
Efter en i mina ögon evinnerlig tid var vi klara. Jag tror aldrig jag varit så trött någon gång.
På söndagen när jag satt på jobbet började jag få ont i ryggen.
Det blev bara värre och värre. Till slut stod jag inte ut och åkte ned till lasarettet.
Jag hade så ont att jag parkerade precis utanför ingången och stapplade in på akuten.
”Njursten” konstaterade de direkt och jag fick en spruta och fick vila någon timme. Sedan var det bra igen.
Dagen efter ringde Göran mig.
”Jag ligger på Akademiska Sjukhuset. Jag har fått gallsten”, sa han.
Efter den pärsen har varken jag eller Göran satt oss på en motorcykel igen.