15-åring från Enköping besteg Mont Blanc

Tillsammans med sin pappa, Fredrik Ståhl flög de till Frankrike och Chamonix med siktet inställt på att bestiga Mont Blanc. Den största klättringsutmaningen hittills för landslagsklättraren Livia Ståhl.

– Jag har tidigare gjort lite andra äventyr i Norge men det var min första alpina. Jag visste inte hur jag skulle reagera på höjden.

Därför var hon tvungen att försöka acklimatisera sig till höjden. Det gjordes genom att bestiga Aiguille du Midi på 3 800 meter. Sedan var det dags för Mont Blanc.

– Man tar tåget upp till platsen där man börjar vandra. Man kan göra det på en eller två dagar. Första dagen vandrade vi till den första övernattningsstugan. Då var jag lite trött men efter det började de utmanande delarna, säger Livia Ståhl.

Hon berättar att det var nervöst inför den andra dagen av vandringen. Då väntade en brant snöövergång som man var tvungen att passera.

– Passagen är känd för att vara en dödsravin. Det är en brant snöövergång som man ska över och det är mycket sten som faller. Vi gick tidigt på morgonen för att då är det kallare och stenarna har fryst fast. När tiden är inne springer man över den branta smala passagen.

Efter det kom de till det sista övernattningsstället på eftermiddagen. Där åt de frystorkad mat och försökte snabbt somna för att sedan gå upp klockan två på natten.

– Då börjar den mest alpina biten. Det var fruktansvärt kallt, men fint då det var stjärnklart. 

Fortsätter:

– Vi kom upp på toppen någon minut över klockan sju på morgonen. Såg solen och allting, det var fantastiskt. Det var väldigt häftigt att vara på toppen och kolla ner på alla andra berg och veta att man var högst upp.

På väg ner mötte hon en man som inte riktigt trodde att det hon skulle klara av bestigningen när hon var på väg upp. 

– På checkpointsen får man säga sitt namn, ålder och varför man är där. Jag sa att jag skulle bestiga Mont Blanc. Mannen svarade "I dont think so". Det var inte det mest peppande men det var kul att visa honom att jag hade klarat det när jag gick ner, säger Livia Ståhl.

Har det här varit en dröm?

– Det har varit ett delmål. Jag siktar alltid högre. Ett av alla delmål till sju till åtta tusen meters toppar. Jag fixade det här och det gav mig mycket självförtroende. Jag är jätteglad att få dela den här upplevelsen med min pappa.