Hilda Granlund, nyss hemkommen från Frankrike, tog guld med både högern och vänstern.
Hon berättar att släkten mötte upp på Arlanda och det blev fest hemma i Simtuna i lördags kväll.
– Ingen i släkten hade blivit världsmästare tidigare, skrattar hon.
Segrarna i 57-kilosklassen för U15, den yngsta juniorklassen, möjliggjordes när hon gick till final på SM-veckan i våras. Silvermedaljen (och en tredjeplats) för seniorer där gav mersmak.
– Nervöst, men det blev två guld, hälsade hon från franska Dieppe där världsmästerskapet pågick i slutet av förra veckan.
När EP träffar henne och familjen på gården, två och en halv mil norr om Enköping några dagar senare, har hon just kommit hem från skolan. Hilda Granlund går i nian i Fjärdhundra.
Ingen som ville bryta arm på rasten idag?
– Nej, de har slutat fråga, säger hon och den typen av kraftansträngningar sparar hon för övrigt till lördagarna och de organiserade träningarna i Järfälla, med lagkompisarna i Kometbrytarna Stockholm.
Men tillbaka till rasterna och utmaningarna med killarna på högstadiet.
När var det här?
– För fyra år sedan, berättar hon.
Du märkte att du hade talangen, vad gjorde du då?
– Jag googlade upp armbrytning och fick träff på att det finns en förening i Hedemora. Vi åkte dit och tränade och 2019 var jag med på min första SM-vecka, berättar hon.
När hon sökte på armbrytning på nätet dök förstås även en viss Heidi upp.
Heidi Andersson från byn Ensamheten i lappländska Storuman gjorde armbrytningen populär när hon radade upp VM-guld för ett par decennier sedan.
Nu kommer arvtagerskan. Hilda Granlund från Fjärdhundra. Eller?
15-åringen är förvisso framgångsrik, men hon förväntade inte framgångarna i Frankrike.
– Nej, det var nya motståndare och jag har aldrig tävlat utomlands tidigare. Så det är aldrig väntat att bli världsmästare, säger Hilda och berättar att Heidi Andersson är en förebild, precis som Fia Reisek.
– Jag har träffat båda två och tävlat mot Fia.
Ann-Sofi "Fia" Reisek, Heidis yngre kusin, kommer också från Storuman. Precis som Jonna Blind, Klimpfjäll, som var starkare i SM-finalen, är hon mer än dubbelt så gammal som Hilda.
I trädgården hänger två rep som hon ofta tränar med. Klättring, kettlebell och klämma, för hand- och fingerstyrka, i all ära, men utan tunga lyft i stallet kanske hon inte att hon varit så framgångsrik.
– Därifrån kommer grundstyrkan, man måste bära mycket och tungt, sufflerar mamma Anna.
Hilda berättar att familjen har tre hästar på gården, hopphästarna Sally och King och så pensionären Psan. JVM-vinnaren i armbrytning hopptävlar också för Salaortens ryttarförening.
Är det tidiga träningar med hästarna då?
– Nej, mamma har ansvaret på morgonen och jag efter skolan, säger Hilda, som inte har bestämt sig hur hon ska göra med skolan nästa år.
Budo- och kampsportsförbundet stödjer armbrytargymnasiet i Storuman, men att flytta dit långt från familj och hästar är en stor omställning.
Vad väntar närmast?
– En tävling i Stockholm i november.
Långsiktiga mål är svårare att sätta upp, men bytet av klubb till Kometbrytarna i Järfälla var ett led i utvecklingen, och "bättre väg också".
Hilda Granlund räknar med att gå upp i 63-kilosklassen nästa tävling, internationellt skulle det kunna vara NM i Köpenhamn. Men det är osäkert. Armbrytning är en liten sport, utan stora sponsorer. Även om man är i världsklass.