"Jag är fången i min egen kropp" säger Sabina Trollman.
– Är det fint? frågar Sabina Trollman.
Hon drar lite i sina dreadlocks och förklarar att frisyren har ett syfte, mer än att vara snygg.
– Jag orkar helt enkelt inte stå med armarna upp längre för att tvätta håret. Det gör för ont då. Det här är mer lättskött, förklarar hon.
För nio år sedan hände något som förändrade hennes liv för alltid. Både fysiskt och mentalt utspelar sig ständigt ett krig mot smärta, rädsla och trötthet.
Det var nära att hon dog i en sjukhussäng. Hon berättar att det var så bråttom till operationssalen, att sängen studsade och small i väggarna längs med korridorerna när personalen sprang med den. Hade inte en läkare klivit på sitt arbetspass några minuter för tidigt och sett Sabinas tillstånd, så hade hon troligtvis inte levt idag.
Hon hade tiggt och bett flera timmar om att få förlösa sin son med kejsarsnitt, hon kände att något var fel och led av stora smärtor. Det var hennes andra graviditet, och planen var från början att det skulle vara en vaginal förlossning.
– De hånskrattade och sa att det ska göra ont att föda barn. Men jag fick inte ändra mig till snitt.
Till slut orkar inte Sabinas kropp och därmed var också bebisens liv i fara. Det blev ett urakut kejsarsnitt.
Hennes urinblåsa skars sönder från toppen till botten. Hon känner till två fall till i Sverige, och där har det gått bra att läka ihop.
– Men för mig har det varit nio långa år med en eftervård som varit dålig, journalföring som inte stämmer och jag har bollats runt mellan Lasarettet i Enköping och Akademiska, och fick själv söka hjälp på Södersjukhuset i Stockholm. Jag önskar att någon hade lyssnat på mig. Det är dags nu att jag får veta vad som orsakar smärtan – och ta bort den, säger Sabina.
Vi tittar tillsammans igenom alla journalerna på köksbordet.
Korta stunder klarar hon av att diska eller hänga tvätt, sen måste hon lägga sig och vila på grund av smärta och trötthet.
Tidslinjen är nio år fyllda av problem. Hon förklarar att eftervården hade kunnat se helt annorlunda ut om de tagit bort livmodern när hon bad om det för många år sedan.
– Den sönderskurna urinblåsan opererades och växte ihop med livmodern, som i sin tur sattes ihop med snittet de tog ut min son genom. Jag låg inne en vecka efter förlossningen och hade infektion och problem med att kissa.
På sjukhuset tömde de henne vid ett tillfälle på nästan en och en halv liter urin när det blivit stopp och skulle sättas en ny kateter. Sabina bad om att ultraljud skulle användas för att se katetern, eftersom urinblåsan varit så skadad. Istället punkterade katetern urinblåsan, gick ut i buken och ställde till mer problem.
De fann tidigt endometrios i Sabinas buk, en smärtsam sjukdom som innebär att vävnad som liknar livmoderslemhinnan växer utanför livmodern. Hon ville operera bort livmodern för att slippa mer besvär och inte behöva ta preventivmedel med rätt hormoner för att mota endometriosen i dörren. Hon skulle ändå inte klara en graviditet till. Men vården tyckte hon var för ung.
Sabina Trollmans urinblåsa skars sönder i samband med ett kejsarsnitt. I nio år har hon bollats runt och tycker hon fått dålig eftervård.
Sabina drar upp tröjan och visar alla ärr efter alla operationer. Hon berättar om den långa väntan på besked om att få ta bort livmodern.
– Här kommer bollandet in, fram och tillbaka. Ibland syntes min endometrios ibland inte. Enköping och Uppsala hade olika uppfattningar. Jag fick olika remisser. Lasarettet i Enköping kunde inte hjälpa mig till slut eftersom Akademiska var de som senast opererat, och visste hur det såg ut där inne.
För sex månader sedan fick hon livmodern bortopererad. Men efteråt har hon har levt med blödningar och svåra nervsmärtor och är sjukskriven. Det har varit ett kämpande med att få utreda smärtorna och för att få smärtlindrande medicin för nervskador, istället för bara morfin.
"Jag önskar jag kunde gå en längre promenad än 15 minuter åt gången med hundarna, men det gör för ont" säger Sabina Trollman.
Under de nio åren som gått har hon fått leva med att ställa klockan var tredje timma för toabesök, eftersom hon inte känt när hon är kissnödig. Sjukhusbesöken är oräkneliga.
– Jag har känt mig som ett föremål. Bara slussats runt och liten respekt för min vilja. Min högsta önskan är att bli smärtfri. Jag vill kunna ha en vardag igen, köra bil, gå till jobbet, hänga tvätt och ta riktiga långpromenader. Nu måste jag vila hela tiden för att jag har så ont.
Sabina minns när hon vaknade upp i en källare helt själv med slangar överallt, efter kejsarsnittet. Hon visste inte om sonen överlevt. Det tillsammans med andra händelser gör att hon lider av posttraumatisk stress.
– Många ur personalen för nio år sedan bad mig att anmäla till Inspektionen för vård och omsorg. Men jag fick inget gehör där. Och eftervården är under all kritik.
Sabina Trollman drar lite i sina dreadlocks och förklarar att frisyren har ett syfte, mer än att vara snygg. "Jag orkar helt enkelt inte stå med armarna upp längre för att tvätta håret. Det gör för ont då. Det här är mer lättskött".