Enberga samsjuklighetsboende, utanför Örsundsbro, var klart för inflyttning i början av 2021. Här finns plats för tolv boende.
EP GRANSKAR
I sin lilla lägenhet har han allt han behöver; sovrum, kombinerat vardagsrum och kök samt ett badrum.
Lägenheten är hans via ett andrahandskontrakt och här sköter han sig som han vill, han får till och med ta emot besök även om det inte får ske alltför ofta.
– Det är bra här. Jag har varit nykter ända sen jag kom hit, säger han.
De som bor på Enberga har alla dubbla diagnoser, så kallad samsjuklighet. Vid sidan om ett missbruk måste de också ha någon form av psykisk ohälsa som påverkar deras förmåga att fungera i vardagen
I fyra år har Jonas bott på Enberga. Här har han sin egen lilla lägenhet där han kan rå sig själv och han berättar att han lyckats hålla sig nykter ända sedan han flyttade in. "Tak över huvudet är viktigt", säger han.
Jonas och hans grannar har alla dubbla diagnoser, så kallad samsjuklighet. Vid sidan om ett missbruk, vanligtvis alkohol eller droger, måste de också ha någon form av psykisk ohälsa som påverkar deras förmåga att fungera i vardagen. Ångest, depression eller neuropsykiatriska diagnoser såsom adhd och autism är vanliga.
Sedan boendet öppnade i början av 2021 har ett 30-tal personer placerats på Enberga. För en del har det varit fel ställe och flera placeringar har därför avbrutits efter kortare perioder. Tanken med boendet är dock att det ska vara långsiktigt.
– Jag kanske kan få en egen lägenhet till slut, säger Jonas, och hoppas på att en dag kunna klara sig helt på egen hand.
Än så länge tycker han dock inte att han klarar sig utan stöttningen han får av Enbergas personal.
– Varje person har sin egen vårdplanering och utifrån den försöker vi ge dem en meningsfull vardag. Vi stöttar i dagliga sysslor såsom matlagning och städning, vi hjälper till vid myndighetskontakter och ledsagning och liknande, berättar Therese Liljegren, som varit enhetschef på boendet i två år.
Vägen till en bostad på Enberga går via socialförvaltningen eller vård- och omsorgsförvaltningen, beroende på vilka kontakter man haft för sitt missbruk respektive psykiska ohälsa. Men bara de med båda problemen får bo här.
– Det här är oerhört sköra och utsatta människor som ofta hamnar mellan stolarna. Den psykiska ohälsan ökar bland dem som missbrukar och ute i samhället har de svårt få hjälp. Exempelvis är psykiatrins dörr är stängd om du inte är drogfri och det är inte lätt att jobba bort sitt missbruk på egen hand, säger Therese Liljegren.
Personalen på Enberga jobbar huvudsakligen med att stötta de boende i att hålla sig drogfria och nyktra. Therese Liljegren har varit enhetschef de senaste två åren.
Tre av Enbergas 14 anställda, från vänster Acke Almahmoud, Rashid Farah och Therese Liljegren.
På Enberga finns undersköterskor, behandlings- och socialpedagoger, socionomer och en sjuksköterska på deltid. Kompetent personal dygnet runt, vars huvudsakliga mål är att stötta de boende i att hålla sig drogfria och nyktra, berättar Therese Liljegren.
– Lyckas vi med det brukar den psykiska hälsan också påverkas positivt.
Men några krav på drogfrihet kan personalen inte ställa. Det händer ibland att de regelbundna urinprov och drogtester som tas är positiva och att någon får ett återfall som kan pågå länge.
– Återfall ingår i problematiken. Då handlar det för oss om att kunna motivera dem och förmedla att de inte är dåliga människor bara för att de får återfall. Det brukar kunna lyckas eftersom vi känner klienterna väl och har byggt upp ett ömsesidigt förtroende, säger Therese Liljegren.
Medan återfallen pågår får de boende hålla sig inne i sina lägenheter så de inte riskerar att locka tillbaka de andra i missbruk.
Therese Liljegren berättar att det under hennes två år hänt ett par gånger att placeringar avbrutits när personerna inte lyckats sluta droga eller dricka på flera månader.
– Kan vi inte bryta ett så långt återfall så har vi misslyckats, trots de insatser vi erbjudit. Då får man erkänna att Enberga kanske inte var rätt boende för personen, säger Therese Liljegren.
Ibland har det också hänt att boende fått skickas iväg på behandlingshem eftersom de inte lyckats bryta återfallet men sedan fått återkomma. I slutändan är det personernas socialsekreterare/biståndsbedömare som är med och tar beslutet om hur man ska gå vidare.
Några konkreta uppsatta mål med verksamheten finns inte beroende på att alla har sina olika svårigheter och resurser, förklarar Therese Liljegren.
– Men vi jobbar väl alla för att försöka förbättra livsvillkoren de boende. Vi för förstås statistik över deras framsteg och sånt men det är också väldigt svårt att mäta framsteg hos människor som har ett missbruk.
Skulle det sättas ett ekonomiskt mål med verksamheten skulle man behöva räkna på vad kostnaden skulle bli om klienterna istället bodde någon annanstans, menar hon. Något mål om att de boende ska bli helt fria från missbruk och psykisk ohälsa är däremot inte möjligt att sätta, säger hon.
– Missbruk är en beroendesjukdom som du aldrig blir frisk ifrån. Du kan sluta missbruka men beroendesjukdomen finns kvar, det gör också den psykiska ohälsan. Sen kan det bli hanterbart och det är väl det som får vara målet, att det är good enough, säger hon.