På Akademiska sjukhuset har man en egen avdelning specialiserad för att ta hand om vävnad från patienter som avlidit och som själva eller via anhöriga samtyckt till att bli donatorer. Hud är en del av den vävnad som kan tas till vara och som kan bidra till att rädda livet på svårt brännskadade patienter.
– Det är samma ställningstagande man gör för att donera vävnad som för att donera organ, säger Helena Almén, ansvarig läkare för vävnadsdonationer vid Akademiska sjukhuset.
För att donera vävnad finns inte samma strikta krav som vid organdonationer på att patienten ska avlida på ett visst sätt för att det ska vara möjligt att komma ifråga som donator. Det går till och med att donera vävnad om en person avlidit i hemmet.
– Nästan alla kan bli vävnadsdonatorer. Det har inte med ålder att göra och till och med cancerpatienter kan komma ifråga, säger Helena Almén.
Vävnaden kan tas till vara upp till tre dagar efter dödsfallet. Den kritiska tiden är att smittprover behöver tas inom 24 timmar från dödsfallet. Och tiden de kan sparas beror på vilken del av kroppen det är frågan om, allt från hornhinnor som kan förvaras i några veckor till hjärtklaffar som kan ligga nedfrysta i flera år.
Uppsalametoden som används vid Akademiska sjukhuset innebär att avdelningen för vävnadsdonationer får en signal via journalsystemet när en möjlig donator har avlidit. Man kontrollerar då mot donationsregistret och tar kontakt med anhöriga som får bestämma om den avlidne inte gjort sin vilja känd på något sätt.
– Det är omkring 80 procent som säger ja när vi ringer och frågar. Det är en väldigt generös inställning. För många blir det något positivt i allt det sorgliga att man kan hjälpa en annan människa, säger Helena Almén.
Frågan är dock känslig. Och hon är noga med att påpeka att man ser till att det inte ska synas på den avlidna att man donerat vävnad.
– Om vi inte tror att vi kan återställa utseendet så gör vi inte donationen. Man tar inte hud där det syns, till exempel.
Sedan man införde det nya arbetssättet vid Akademiska sjukhuset har antalet vävnadsdonatorer ökat från sex stycken under 2013 till 35 stycken 2016. Och många av dessa donerade mer än en vävnad.
I hela landet är det brist på donerad vävnad. Kön för donerade hornhinnor är till exempel två år. För brännskadade patienter är behovet akut, och här tvingas man importera donerad hud för att klara behovet.
– Med importerad vävnad blir säkerheten lägre eftersom den är svårare att spåra, säger Helena Almén.