Vidar Wendel-Hansen säger att intensivvårdsavdelningen är en miljö full av dödsångest. "Jag tänker ibland att fler skulle behöva se den miljön för att få respekt för den här sjukdomen."
Syrgasbehandlingen hjälper inte. Vidar Wendel-Hansens lungor håller på att duka under.
Han förstår där han ligger i sin sjuksäng på infektionsavdelningen på Akademiska sjukhuset vartåt det barkar innan läkarna berättar det för honom. För att kunna överleva måste han sövas och läggas i respirator.
– Det är klart att jag var rädd. När man är sövd vet man ju inte vad som händer och om man nånsin kommer att vakna igen. Jag tänkte på döden och hur livet skulle fortsätta utan mig. På allt jag borde städat bort, stackars mina barn som skulle få röja i allt. Såna tankar.
Det har gått drygt fem månader sedan Vidar lades in på Akademiska. Dagen innan vi ses i hans ljusa vardagsrum i villan i Vårdsätra, med en knotig åldrande ek långsamt vajande utanför fönstren, har han haft ett digitalt återbesök med personalen på intensiven. De gick tillsammans igenom hans journal för att han ska få koll på vad som hände dagarna då han var sövd. Han är själv läkare och har känt sig lugnare av att ta reda på så mycket som möjligt.
– Det var värdefullt att fylla i luckorna, det är ju obehagligt att inte veta vad man varit med om. Men det väckte också minnen och återaktiverade ångesten jag hade.
Vidar minns att han rullades upp till centralintensiven, men han kommer inte ihåg att han blev sövd. Under de knappa tre dygn som han låg i respirator var allt svart. Därefter hade hans lungblåsor öppnats så pass mycket att han kunde väckas.
– Första minnet är att en sköterska säger "du har en tub i halsen, gör inget utan invänta instruktioner." Några sekunder senare skulle jag andas ut medan de drog ut slangen. Det kändes som att föda en baby-alien eller nåt. Jag minns att slangen var brungeggig.
Vidar Wendel-Hansen känner en stegrande oro nu när antalet dödsfall ökar igen. "Jag kan identifiera mig med varje nytt covidfall på intensiven. Samtidigt pågår mycket av livet därute precis som vanligt, det är som två helt olika världar som inte hänger ihop."
Han har fått se röntgenbilderna. Friska lungor ser svarta ut på röntgen eftersom de är fyllda med luft. Vidars vänstra lunga var helt vit, full av slem och vätska.
Vidar Wendel-Hansen är på flera sätt typisk för de covidpatienter som hamnar i respirator. Han är man, är 61 år – vilket är nästan exakt medianåldern – och han har riskfaktorerna diabetes och högt blodtryck. Men han hade tur i ett avseende: tiden i respirator blev kort, ofta krävs en till två veckor. Han slapp också de mardrömmar som många andra respiratorpatienter plågas av.
– Det var såklart skönt. Men det var tydligt hur mycket hjärnan påverkades. När jag kom upp ur respiratorn hade jag ingen tidsuppfattning utan upplevde samma sak om och om igen. Bland annat en loop med två sköterskor som stod vid min säng där jag visste innan vad de skulle säga, det höll på så tio-femton gånger i rad. Jag tänkte en kort stund att jag kanske var död och befann mig i ett märkligt mellanland.
Vidar behövde stanna på intensiven ytterligare ett dygn för att få bukt med en sekundär lunginflammation. Det var plågsamma timmar. Han såg inte de andra patienterna, men han hörde dem.
– Det är en jobbig miljö full av dödsångest. Folk mår väldigt dåligt. En patient bredvid mig fick hjärtstillestånd och dog när man skulle vända honom. Jag tänker ibland att fler skulle behöva se den miljön för att få respekt för den här sjukdomen.
På midsommarafton skrevs Vidar ut. Han torkar bort tårarna som väller fram vid minnet av hur han och dottern Maria kramade varandra på uppfarten när taxin släppt av honom.
– Jag hade propsat på att få åka hem så fort som möjligt, för jag ville bara få träffa min familj. Det var ju ingen som fick komma till sjukhuset, så det blev väldigt ensamt.
Under de veckor Vidar var inlagd väntade hans dotter Maria Wendel-Hansen oroligt hemma. Eftersom det råder besöksförbud på sjukhuset fick hon inte besöka honom.
Maria Wendel-Hansen har precis kommit in i vardagsrummet tillsammans med mopsen Pelle och satt sig bredvid Vidar i den turkosa soffan.
– Jag var så rädd att förlora pappa, så när han väl var hemma var jag nästan i chock. Det var sådan lycka, säger hon.
Hur var det att inte få komma till sjukhuset?
– Jobbigt och läskigt. Men jag ringde sjukhuset varje dag och fick prata med sjuksköterskor som var väldigt empatiska. Jag blev som nån slags sambandscentral som meddelade mina bröder och alla andra hur det gick. Det var skönt, för då hade jag något att göra. Jag var ju isolerad här i huset och kunde inte träffa någon eftersom pappa var sjuk.
Maria berättar att hennes pappa är betydligt mer lättrörd i dag än innan han blev sjuk.
Vidar skrattar till.
– Jamen du har ju hjälpt mig så mycket. Fixat mat, följt med på promenader. Och det var så många kolleger och vänner som hörde av sig. Man har i sig att man inte ska vara till besvär, men det är egentligen rätt korkat för vi är ju alla beroende av varandra och de flesta tycker om att hjälpa. När man är nära döden ser man tydligare vad som är viktigt.
"Jag var så rädd att förlora pappa, så när han väl var hemma var jag nästan i chock. Det var sådan lycka", säger Maria Wendel-Hansen.
Långsamt har Vidar återhämtat sig. Han har blivit starkare i kroppen och fått tillbaka sitt vanliga lukt- och smaksinne. Men den skada han fick på stämbanden efter intuberingen är inte läkt än. Och jobbigast är den mentala trötthet som hänger kvar som gör det svårt att koncentrera sig en längre stund.
Nu när antalet dödsfall ökar igen väcks hans oro.
– Jag kan identifiera mig med varje nytt covidfall på intensiven. Samtidigt pågår mycket av livet därute precis som vanligt, det är som två helt olika världar som inte hänger ihop.
Är du rädd för att smittas igen?
– Det sägs att man är immun minst ett halvår efter en svår covidinfektion. Snart har det halvåret gått, och då kommer jag definitivt att vara orolig. Jag är så otroligt tacksam för att jag överlevde.