De allra flesta som vårdas i respirator kommer inte ihåg något av den tid de varit nedsövda.
De allra flesta som vårdas i respirator kommer inte ihåg något av den tid de varit nedsövda. Och det de tror sig minnas behöver inte ha hänt.
– Det är mycket vanligt med vanföreställningar.
Det säger Helena Ronnestål, intensivvårdssjuksköterska på Akademiska sjukhuset som en dag i veckan jobbar på centralintensivens (CIVA:s) post-iva-mottagning. Hit får före detta intensivvårdspatienter komma på återbesök för att få information om tiden de var inlagda.
– Vi går igenom dag för dag med patienten utifrån journalen. Vilka undersökningar de varit på, vilka behandlingar de fått, eventuella komplikationer som tillstött. Vi tittar också på bilder på patienten som vi tagit på dem med alla slangar de hade i kroppen. Man ser ofta väldigt annorlunda ut när man är svårt sjuk och det kan vara bra för patienten att förstå hur sjuk man varit. Sådant här blir extra viktigt nu i pandemin eftersom inga närstående får komma på besök.
På centralintensiven vårdas patienter som drabbats av svikt i ett eller flera vitala organ. Covidsjuka, personer som skadats i trafikolyckor eller drabbats av blodförgiftning är några patientkategorier. En majoritet behöver respiratorvård och kan då plågas av mardrömmar på grund av de starka läkemedel de får i kombination med sjukdomstillståndet och en rubbad dygnsrytm.
– En del har till exempel trott att vi i personalen försökt ta livet av dem och att även deras närstående varit i maskopi med oss. Det är egentligen som riggat för en sån vanföreställning: man ligger muskelförsvagad i en säng, kopplad till en massa slangar, omgiven av människor i skyddsutrustning. Det har hänt att patienter behövt psykiatrisk kontakt efteråt, säger Helena Ronnestål.
Även om patienterna är sövda utgår man från att de troligen i någon mån kan höra och uppfatta omgivningen. Därför pratar personalen med dem som om de vore vakna; de berättar vilken dag det är, vilken slags undersökning som ska göras och kanske att katten därhemma tas omhand av grannen.
I vanliga tider kan patienterna komma på återbesök till intensiven för att se var de legat, vilka slangar de haft i kroppen och vilka apparater de varit uppkopplade mot. Nu är alla återbesök digitala. Intensivvårdssjuksköterskorna Helena Ronnestål och Annica Lindberg talar med en patient via datorn.
Innan pandemin kunde patienterna komma till intensivvårdsavdelningen på återbesök. Nu är det digitala möten som gäller. Även personalen blir klokare av återbesöken.
– Vi lär oss av patienternas och närståendes upplevelser, och utifrån det förändrar vi våra rutiner. Till exempel har vi fått ner ljudvolymen på salarna genom tystare stängning av dörrarna och genom att inte prata så högt med varandra. Vi försöker också att inte röra vid patienterna så ofta, utan gör så mycket som möjligt på en och samma gång.
Ofta deltar anhöriga i återbesöken. Då blir det i regel mycket känslor, berättar intensivvårdssjuksköterskan Annica Lindberg.
– När de var här var ju ens närstående i ett livshotande tillstånd. Patienten brukar vara mindre känslosam och lite mer nyfiken på det vi berättar, säger hon.
Coronapandemin har lett till en rad forskningsprojekt kring rehabilitering av intensivvårdspatienter. Det välkomnas av personalen på post-iva-mottagningen.
– Att vara nedsövd är en enorm påfrestning på kroppen. Många drabbas av fatigue, en trötthet i både hjärna och kropp som kan ta mer än ett år att repa sig från. Förhoppningsvis kan den forskning som nu pågår gynna alla våra intensivvårdspatienter, säger mottagningens sjukgymnast Maria Willman.