– Att jag hade leukemi som barn är inget jag tänker på särskilt ofta, men den erfarenheten har bidragit till att forma mig till den jag är i dag. Den lärde mig till exempel att aldrig ta något för givet. Den inställningen tror jag har hjälpt mig i motgångar som jag mött senare i livet, säger hon.
Åsa Eriksson har inga egna minnen av när hon insjuknade i leukemi, men i sjukjournalen har hon läst att det började med att föräldrarna kontaktade läkare på på grund av att hon hade hög feber och var kraftigt allmänpåverkad.
Hög feber, kraftig trötthet och hängighet hos barn kan ha många orsaker, oftast andra än en cancersjukdom.
– Det dröjde nästan två månader innan läkarna kom fram till att jag hade en form av blodcancer som heter akut lymfatisk leukemi. För mina föräldrar var det ett nattsvart besked. Läkarna kunde inte ge dem något hopp om att jag skulle överleva, säger hon.
Åsa Eriksson blev inlagd på hemsjukhuset i Västerås, men efter en tid flyttades hon till barnkliniken vid Akademiska sjukhuset. Där ansågs läkarna ha bättre kunskaper om vård av cancersjuka barn.
Då som nu var cellgifter, cytostatika, en grundsten i behandlingen av barn med leukemi. Men till skillnad från i dag, då flera olika cellgifter ges i kombination med varandra, gavs cellgifterna på den tiden bara ett och ett i taget.
Den sortens behandling ledde visserligen ibland till att alla mätbara spår av leukemiceller försvann, men den gav inte något varaktigt bot.
– Så var det för mig. Jag blev långsamt bättre och fick komma hem, men det var bara tillfälligt som mina föräldrar kunde andas ut. Mitt återfall kom efter två år, vilket var efter längre tid än återfallen brukade komma, berättar Åsa Eriksson.
Då var hon nästan fem år och tillräckligt gammal för att ha många minnen av vården på Akademiska sjukhuset.
– Jag fick ligga i en sal där det även fanns barn med andra sjukdomar än cancer. Till skillnad från i dag var det inte tal om att föräldrarna skulle få bo på sjukhuset med sina cancersjuka barn. Föräldrar fick bara komma under fasta besökstider, och syskon var överhuvud taget inte välkomna, säger Åsa Eriksson.
Även om hon brukade bli ledsen när föräldrarna måste lämna henne efter ett sjukbesök minns hon inte tiden när hon låg inne på barnkliniken som ångestfull.
– Jag kommer ihåg en gång när jag låg inne och en äldre flicka tog hand om mig när jag behövde tröst. Hon blev nästan som en liten extramamma. Som barn lever man i nuet och accepterar läget som det är. Jag tänkte inte på framtiden, frågan var snarare om jag skulle orka leka. Däremot vet jag att mina föräldrar upplevde stark ångest för sitt dödssjuka barn, säger Åsa Eriksson.
Gång på gång under intervjun nämner hon läkaren Anders Kreuger. Efter återfallet var det han som hade huvudansvaret för henne, behandlingarna och kontrollerna ända tills dess att hon många år senare blev friskförklarad. "Min följeslagare under hela den långa resan", kallar hon honom.
– Vi kunde skoja och leka med varandra, men viktigast av allt var att han alltid visade respekt. Under de tuffa injektionsbehandlingarna med cytostatika gjorde han ibland avsteg från rutinen att jag skulle ligga kvar på sjukhuset. Mot löfte om att komma tillbaka nästa dag fick jag följa med mina föräldrar hem och träffa mina syskon, berättar hon.
Att kalla behandlingen med höga doser av två olika cytostatika som sattes in under den första tiden efter återfallet för tuff är ingen överdrift. Cellgifter slår inte bara mot cancerceller, utan dödar också normala celler som är på väg att dela sig, till exempel i hårsäckar och alla slemhinnor.
– Jag tappade håret och mådde riktigt illa. Då fanns ännu inte dagens effektiva mediciner mot illamående. Jag brukade kräkas i flera timmar när jag kom hem efter att ha fått en cytostatikainjektion på sjukhuset, berättar Åsa Eriksson.
Till skillnad från för några andra barn som hon träffade på sjukhuset fungerade cellgiftbehandlingen fullt ut för henne. Precis som efter att hon första gången insjuknade i leukemi fanns efter en tids behandling inga mätbara mängder leukemiceller i blod- och benmärgsprover.
Men behandlingen upphörde inte för den skull. Hon fortsatte att få cytostatika, fast i lägre doser, under ytterligare flera år.
– När den upphörde hade jag behandlats i sammanlagt åtta år. Sedan fortsatte jag att gå på regelbundna kontroller på barnkliniken under ytterligare sex år. När alla prover forfarande var bra efter så lång tid utan medicinen blev jag friskförklarad 1981. Då hade jag hunnit fylla 16 år och börjat gymnasiet, berättar Åsa Eriksson.
Under de 14 åren som gått sedan hon blev sjuk hade mycket hunnit hända. Både nationellt och internationellt hade läkare organiserat sig för att fortlöpande ta fram gemensamma behandlingsprogram för olika barncancerformer, vården hade centraliserats till några få sjukhus och i flera städer hade föräldrar börjat organisera sig i barncancerföreningar.
– Mamma och pappa gick med i föreningen direkt när den bildades. De hade visserligen träffat några andra föräldrar till cancersjuka barn under min sjukdomstid, men aldrig på ett organiserat sätt, säger Åsa Eriksson.
Föreningen var en direkt föregångare till Barncancerfonden med alla dess lokalföreningar runtom i landet. Som en del av dess verksamhet återvände Åsa Eriksson under många år regelbundet till barnkliniken för att som stödperson träffa anhöriga till barn med cancer.
– Vi som kom från föreningen visste hur viktigt det var att få träffa andra i samma situation, att få utbyta tankar och erfarenheter med de som förstår vad det handlar om, säger hon.
Åsa Eriksson betonar att en allvarlig sjukdom hos ett barn förändrar livet för alla nära anhöriga.
– Det är tufft för alla i familjen när ett barn blir svårt sjukt. Min sjukdom påverkade även mina tre äldre syskons barndom. Det var nog oundvikligt att de fick sitta emellan en hel del. Det blev inte bättre av att de inte fick vara med på sjukhuset och se och förstå. Som väl är påverkade det inte våra relationer negativt. Vi trivs väldigt bra tillsammans, säger hon.
Behandling av barn med leukemi med cellgifter och tidigare ofta även med strålning kan ibland orsaka bestående skador i form av till exempel problem med inlärning och minne, skelettförändringar och ofruktsamhet.
– Jag fick en hel del biverkningar av cytostatikabehandlingen, men den enda som blev bestående var omfattande skador på tänderna. Några stora lagningar i kindtänderna känns ändå som ett billigt pris för att ha överlevt en tidigare obotlig barncancer. Att jag dessutom haft lyckan att få en underbar dotter, den långa behandlingen till trots, är jag oerhört tacksam för, säger hon.
Fortfarande så här nära 40 år efter att Åsa Eriksson blev friskförklarad händer det ibland att hon får frågan om hon känner oro för att drabbas av återfall.
– Då blir mitt svar att jag inte gör det. Jag är definitivt botad och kan inte få tillbaka cancersjukdomen jag hade som barn. Livserfarenheten kommer jag däremot alltid att bära med mig, men inte som en börda utan något som hjälper mig vidare i livet, säger hon.