– Jag tror att kyrkan i Sverige är den plats där man arbetar mest med integration över huvud taget i samhället.
Eva Kolterjahn, pastor i Västerledskyrkan, tystnar för ett ögonblick, samlar tankarna. Tar sedan upp tråden.
– Var annars träffar man som nyanländ människor man kan prata svenska med? För här är i landet uppstår inga spontana samtal i trappuppgången eller med grannar där man kan träna sin svenska. Men här kan man få vänner.
Det är en tidig förmiddag och vi har slagit oss ner vid ett runt bord i den för tillfället nästan tomma kyrkolokalen, en avlång tegelbyggnad belägen på en liten lummig slänt på Enögavägen som vid sidan om Equmeniakyrkan också inhyser en förskola och stadens AA-förening.
– Det är liksom ett litet samhälle i samhället, säger Eva Kolterjahn.
Mitt emot Eva Kolterjahn sitter Christina Hemlin, en av församlingens eldsjälar, bland annat är hon ansvarig för kyrkans söndagsskola. På det av en blommig duk övertäckta bordet: assietter med vetelängder och kaffekoppar – Christina Hemlin understryker skrockande att det helt enkelt är omöjligt att besöka en frikyrkoförsamling utan att bjudas på fika.
– Det går inte för sig, säger hon.
Varje vecka besöker omkring 90 personer Västerledskyrkans söndagsgudstjänst. En i kyrkosammanhang, åtminstone om man jämför med besökarantalen i Svenska kyrkan, nu för tiden ganska svindlande siffra.
Av dessa gudstjänstdeltagare uppgår antalet besökare födda utanför Sverige till uppskattningsvis en tredjedel. De flesta inom denna grupp är eritreanska flyktingar.
– I dag utgörs nästan hela vår ungdomsorkester av barn från Eritrea. De är alldeles fantastiska, säger Eva Kolterjahn.
Hon säger att de nya svenskar som söker sig till Västerledskyrkan tenderar att snabbt bli en del av församlingsgemenskapen. Nära relationer uppstår spontant mellan nyanlända och svenskfödda, familjer börjar umgås och hjälps åt; församlingsmedlemmarna blir som en familj för varandra.
– Det är sånt här som händer när man träffas och lär känna varandra: man blir vänner. Och då blir det så främmande med den här strävan efter att försöka hindra så många flyktingar som möjligt att komma in i landet, att man inte ser dem som människor, säger Eva Kolterjahn och fortsätter:
– För mig är det en obegriplig situation. Att vi i dag måste argumentera för att alla människor är lika mycket värda. Att flyktingar är lika mycket värda som människor födda i Sverige.
Det finns en besvikelse inom frikyrkorörelsen över Sveriges nuvarande politiska riktning.
I ett nyligen publicerat reportage i Dagens Nyheter intervjuades medlemmar i frikyrkoförsamlingar från hela landet som valt att lämna KD, ett parti med starka kopplingar till frikyrkorörelsen, till följd av partiets hårdnande ton visavi migranter. Och inte minst för partiets samarbete med SD.
Samtidigt har en hätsk debatt under sommaren rasat i den kristna tidningen Dagen. Kristdemokraternas vägval vad beträffar flykting- och migrationspolitiken delar partiets frikyrkliga kärnväljare, och personer som Lars Adaktusson, KD:s utrikespolitiska talesperson, har kritiserat partiledningen för dess allt hårdare migrationsretorik.
Enligt Christina Hemlin delar många i hennes församling denna frustration över detta nya sätt att tala om migranter inom KD. Även om just Västerledskyrkan traditionellt sett har en starkare koppling till L än till nämnda parti.
– Det är många som är väldigt ledsna. För hur man på alla fronter talar om invandrare som om de inte var lika mycket värda, säger hon och fortsätter:
– Nyligen var det en person här i församlingen som sa att om det hade blivit nyval så skulle personen inte alls veta vad vilket parti personen skulle rösta på. Och jag kan förstå det, säger Christina Hemlin.
Inom Västerledskyrkan lägger man ner stora resurser på att hjälpa nyanlända. Det kan röra sig om att skriva intyg till Migrationsverket eller att på andra sätt bistå migranter i kontakter med myndigheter. När ett transitbeonde för flyktingar tidigare upprättades bredvid kyrkan bedrev församlingen dessutom språkkaféer.
– Personer kan komma hit med ett brev som de inte förstår och så står det där att du blir utvisad, och då kan vi försöka hjälpa dem att komma i kontakt med en advokat och så ringer vi och frågar vad det är som har hänt. Det har vi gjort ganska mycket. Och så har vi skrivit intyg att människor faktiskt är kristna så att de kan stanna i Sverige. För om de återvänder till sitt land så blir de antagligen dödade, säger Eva Kolterjahn och tillägger att det i synnerhet är personer av ortodox tro som vänder sig till Västerledskyrkan.
Migranter från en protestantisk bakgrund vänder sig däremot oftare till Enakyrkan, en annan frikyrkoförsamling i Enköping.
Men det är inte bara kristna migranter som söker sig till kyrkan, många muslimer har under året gjort detsamma. Och Christina Hemlin säger att mötet med troende muslimer har stärkt henne i sin egen tro.
– För mig har det gjort tron större, Gud större.
Båda två känner att kyrkan blir allt ensammare i sitt försvar för flyktingars människovärde. Och de oroas över den syn på migranter som kriminella och en ekonomisk belastning som växt sig större inom samhället.
– Vi har mycket kontakt med andra frikyrkoförsamlingar och överallt i dessa arbetar vi för att hjälpa nya svenskar. För oss är den här samhällsutvecklingen väldigt främmande, säger Eva Kolterjahn och fortsätter:
– Alla människor har lika värde, och kyrkan är kallade att stå på den minstas sida. Och dessutom måste alla människor förstå att det lika gärna kunde varit jag. Det kunde lika gärna varit jag som inte kunnat återförenas med min familj eller som kan fly från ett land som inte fungerar längre av olika orsaker.
Christina Hemlin tar vid:
– Vi från kyrkan måste vara en motröst. Vi måste visa vad ett gott samhälle kan vara, säger hon.