Det var i våras, när EP skrev om en annan Erik med en annan cancersjukdom, som Erik Ekstrand hörde av sig.
– Jag har fått samma besked, vården kan inte göra nåt mer för mig heller. Kom hit ska jag berätta hur det känns, skrev han i sitt mail.
Nu sitter vi här vid fikabordet i Erik och Monicas vardagsrum, i flygeln vid Salnecke slott utanför Örsundsbro.
Erik själv sitter tillbakalutad i sin rullstol, mycket annat kan han inte göra.
– Det är tungt förstås och tråkigt. Man har inget att se fram emot längre, säger han och förklarar hur han numera är helt beroende av sin fru och av hemtjänsten, som kommer fem gånger om dagen; för att ta upp honom på morgnarna, lägga honom att vila på förmiddagarna, tar upp honom igen lite senare, och kommer tillbaka ytterligare två gånger, den sista för att lägga honom för natten.
I mars i år hände det som satte stopp på Eriks aktiva liv. Han föll ihop på vardagsrumsgolvet och efter det kunde han inte resa sig igen.
Metastaser hade spridit sig till ryggen och tryckte på ryggmärgen så att benen förlamades.
Han berättar att han fick diagnosen prostatacancer redan 2016. Förutom en stor trötthet hade han inte haft några symptom och därför inte sökt läkare tidigare. När han väl fick en tid för sin trötthet visade det sig att cancern redan spridit sig runt i kroppen. Lymfkörtlar, urinblåsa, ryggraden var alla angripna.
Mellan kaffekoppar och bullfat lägger Monica upp en pärm med många av de handlingar som Erik sparat och som kan vara bra att ha för minnets skull. Här finns allt från diagnoser till färdtjänstansökningar och beslut om så kallad lasarettsanknuten hemsjukvård, LAH.
En röntgenkopia i pärmen visar hur Eriks skelett är angripet av metastaser. Svarta prickar av olika storlekar på bäcken, höft, rygg, lårben, knä, ryggrad, axlar, nacke.
– Den där togs för ett år sedan. Hur det ser ut nu vet jag inte, säger han lite uppgivet.
Erik har genomgått en mängd behandlingar. Han berättar om cellgifter, strålning och olika typer av smärtlindring.
– Onkologen på Akademiska kan inte göra nåt mer. Nu får jag bara vänta. Och du förstår på vad, säger han.
När Erik läste att den andra cancerdrabbade personen som EP skrev om i våras fått alternativ vård i Tyskland tändes ett litet hopp.
– Det finns kanske nåt för mig också, utomlands? Jag måste sätta mig vid datorn och leta.
Det onkologen lovat Erik är att han ska slippa ha ont. Morfinpumpen som kan användas efter behov ligger därför alltid i hans knä. Utöver morfinet tar han ett tiotal mediciner varje dag och får ett flertal sprutor med olika funktioner.
För paret har livet fått ett annat innehåll. Eftersom Erik måste lyftas i och ur sängen med hjälp av en lift fick vardagsrummet bli hans sovrum. Inne i dubbelsängen får Monica nu ligga ensam.
– Det är klart att även mitt liv har förändrats. Bara det att ha personal från hemtjänsten och LAH i hemmet flera gånger varje dag kan ju vara jättejobbigt periodvis. Även om vi börjar få lite mer rutin på det nu, säger hon.
Hon försöker göra egna saker lite mer regelbundet, om det så bara är för att åka iväg till simhallen några timmar.
Själv har Erik numera färdtjänst som han försöker använda när han kan.
– Jag är väldigt intresserad av bilsport, historia och växter. Jag önskar att jag orkade åka runt och titta lite mer på sånt, säger han.